ibland är man ute i god tid, ibland inte. jag å andra sidan, till skillnad från "man" är alltid hopplöst sent ute. så när jag halkar nerför backen i mina sneakers och ser en enorm hop människor utanför bussen, då blir jag lycklig. tills jag kollar schemat online och inser att föreläsningen är inställd. kallt var det också. så kallt att mitt carmex stelnade som stearin på läpparna. otrevlig upplevelse. men sen kom jag hem, och allt var förlåtet.
vad gör man när man har jättemycket tid att spendera innan nästa föreläsning? man kanske städar, eller pluggar, eller så kanske man tar en promenad i solskenet. jag å andra sidan, till skillnad från "man", chitchattar på facebook, läser bloggar och dricker te. för helt ärligt, "man" och "jag" är två vitt skilda personer. som sällan eller aldrig enas om saker och ting. men kom igen, det är faktiskt viktigt med egentid också. så man inte går in i väggen eller får pyskosomatiska sjukdomar som ju är otroligt svårdiagnostiserade och smärtsamma.
besökte en blogg jag inte varit inne på på (men va fan!) hur länge som helst nyss. jag gillade den förut, för tjejen som skriver var så jävla cool i sin approach till livet. men nu, jag vet inte vad som har hänt! hon har ändrat skrivspråk totalt, och inläggen har gått från att vara smått cyniska omvärldsanalyser till, ja jag vet inte vad. det ABSOLUT värsta, det är att hon nu skriver med "stora" ord, och bildar "poetiska" meningar. allt är så gentilt, så djupt och profound, och hon tar konstnärliga självporträtt som är med-flit-suddiga. det är fan det värsta som finns, folk som tror att de behöver skriva på ett visst sätt för att bli tagna på allvar. varför i hela friden ska man lägga ner energi på att "skriva sig stor"? jag har aldrig känt ett behov av att försöka framstå som en person som är intellektuell eller vitsig, för jag VET att jag är det. och inser man inte det via hur och vad jag skriver, när jag skriver direkt från var nu allt kommer ifrån (hjärtat, magen, hjärnan, själen, whatever) ja då ser jag ingen anledning till att lägga ner energi på att övertyga.
mitt ex hade en barndomsvän som hängde med i vår umgängeskrets, men jag kan inte direkt påstå att vi kände varann. han och jag hamnade bredvid varann i en bar en gång, och började prata. eller, jag försökte få igång en konversation medan han svarade kort utan följdfrågor (han är en sån där blyg hipster-jävel som inte kommer ut ur sitt skal förrän han har downat fem shots). efter en stund började vi prata böcker, och jag sa att Barbro Lindgrens barnböcker är bland det raraste jag läst i vuxen ålder, för hon har en förmåga att ena barn och vuxna i sina böcker. hon skriver på ett sånt sätt att man själv får ut något av berättelserna när man läser för barn. ganska snyggt gjort, tycker jag. sen gled jag in på olika sorters skrivkonst, hur vissa författare har "det", det där lilla extra som gör att man inte riktigt kan sätta ord på varför man tycker om dem, men de tycks hantera ord på ett sätt som får en att undra hur man någonsin har kunnat tro att världen var på ett annat sätt. and i went on and on...
killen sitter tyst. tills han öppnar munnen och säger "jag visste inte att du läste böcker!"
well. ridå. showen är slut. don't forget to tip your waitress!
allvarligt talat, den här killen trodde att jag, med mitt blonda hår, målade naglar och allmänt kramiga och extroverta attityd inte kunde ha ett mentalt inre. och det här, kära vänner, är inte jag som fabulerat ihop en fin bakgrund till hans uttalande, det är vad han sa till mig.
enfaldiga människa.
och det är just såna människor jag skyr. alla människor är olika, har olika sätt att uttrycka sig på och har olika verktyg för att göra så, men kom inte och tro att det du ser är det du får.
här säger jag emot mig själv, det är jag medveten om. för jag placerar folk i fack jävligt snabbt. men jag vill tro att jag inte bara inkluderar det jag ser när jag ska katalogisera folk, utan jag tar med insidan också. självklart finns det undantag, där jag inte ens engagerar mig i att kika inuti, för jag VET vad jag kommer att hitta. app app app, det här är baserat på empirisk forskning! just det. you heard me. åratal av analyser har lett fram till detta. och jag har ännu inte blivit motbevisad.
vilka är då the outcasts? gather round children, and i shall tell you a story...
det är brudar med sönderfärgat hår (oftast svart), som de satt löshår i. för mycket smink, för bruna (gäller vinterhalvåret), för mycket kläder med tryck där etiketten säger "material: viskos", för höga klackar inköpta på Skopunkten, press-on nails, en playlist på Spotify som skulle kunna vara tagen direkt från Mix Megapol, dricker bag-in-box-vin och kan inte laga mer komplicerad mat än pannkakor och Mamma Scan-köttbullar. de ses oftast på Harrys eller Blue Moon Bar, och har taskig självkänsla som leder dem in i destruktiva förhållanden. de jobbar allt som oftast på ett kontor, eller i butik, och har inte någon utbildning värd att nämna. de tycker om shabby chic och har köpt träbokstäver på Nisses med text som "Carpe Diem" eller "Amor Vincit Omnia", och de postar glatt på facebook att de ska på "middag med finaste tjejerna!". ibland röker de, och gör de det så bolmar de som skorstenar samtidigt som de säger att "ja, jag boooorde ju sluta". och de bantar. hela tiden. för de tycker inte riktigt om sig själva, på kvällarna, när de skrapat av all yta. de kan inte montera ihop möbler, och har ingen lust att lära sig heller, för de vill ju ha "en riktig karl som kan plocka ur en diskmaskin!" (haha, asså det är ju preeeeciiiis det man vill ha! hihihihi)och deras favoritprogram är (utan någon innebördes ordning) Bonde Söker Fru, Ensam Mamma Söker, Det Okända, Idol och Melodifestivalen. de postar på facebook att man ska "se upp" för "insert valfri människa/djur/online scam" som "bara luras!" (är i 99% av fallen någon random skit de fått mailade till sig, där de ombeds att "sprida vidare"). det enda de gör online är att kolla facebook, nätshoppa på ellos och bubbleroom, samt att e-maila till den där killen de fått kontakt med via Mötesplatsen. de är rädda för skräckfilmer, förstår inte draman, och favoritgenren är "romantisk komedi", helst castad med någon "snygg" skådis de kan drömma om. de har aldrig läst en bok, men slukar "Klick!" som om det vore bibeln.
shit. jag är ledsen, faktiskt, att det här blev en enormt lång diss. men jag kan bara inte med dessa människor! det värsta ändå, det är att det oftast räcker med att kolla deras profilbild på facebook för att direkt slänga allt hopp. för de har såna där "modell"-bilder, där de ligger med armarna korsade på ett spegelglas.
oh god, the humanity!
och kom nu inte och säg att du INTE känner till den här typen av människor, eller att jag har fel. ok, jag kanske är liiite väl hård, och spottar kanske liiite för mycket galla över dem, men hey, nu kommer jag vara from resten av dagen! och det är faktiskt viktigt för min hälsa. du vill väl inte att jag ska bli sjuk?
för det skulle ju vara jävligt elakt.
