one hundred percent

satt nyss och klickade runt bland olika filurers bloggar, och märkte (än en gång) att det finns otroligt många ointressanta människor där ute. i couldn't care less om nån kvasi-poetisk text om nåt "exotiskt" land någon besökt i nån vecka. i couldn't care less om nåns jävla hund och vilka trick den kan. och jag kunde verkligen inte bry mig mindre om vad som händer i ditt liv, när det är skrivet så jävla banalt. "jobba idag. mig trött. äta middag. nom nom. mat är bra. det här åt jag: *bild på köttbullar*"

därmed inte sagt att jag är nåt jävla lingvistiskt geni som får ord och meningar att dansa som tolv miljoner älvor på en alptopp. men för bövelen, varför skriver folk så jävla trist? var inte bloggfenomenet tänkt att vara en slags dagbok version 2.0 som skulle locka läsare? jag har säkert browsat igenom ett 50-tal bloggar, av dem finns det cirka 4 som jag regelbundet återkommer till.

och självklart mänskligheten, självklart vill jag spendera timmar framför datorn med att snoka i folks liv. jag älskar att snoka. vem gör inte det?

läste en krönika nån ghube på Aftonhoran/Exet/DN hade skrivit om det digitala livet. Facebook, drogen vi alla älskar att hata, låg i skottlinjen den här gången.
han sågade Facebook totalt, drog paralleller mellan det och Orwells 1984 och hävdade att det kommer att förgöra oss. jo pyttsan.

jag älskar Facebook, jag älskar att knattra in totalt onödiga statusuppdateringar och invänta folks svar. jag är en statushora. och jag älskar det. hade det inte varit för Facebook hade jag aldrig kommit ihåg folks födelsedagar (och nej, jag blir inte sämre på att komma ihåg dem bara för det. au contraire) och jag hade tappat kontakten med en massa gamla kamrater. för jag är värdelös på att höra av mig om det kräver engagemang. via Facebook kan jag skriva in deras namn i sökfältet, och vips är jag en millisekund från att säga hej.

jag kan förstå rädslan för den impact Facebook har haft, och kommer fortsätta att ha, det är ju trots allt "bara" ett socialt media. jag själv ratade Facebook i flera år, av rädsla för att det skulle vara en fad som blåste förbi och lämnade användarna nakna i rymden. men när alla, och nu menar jag ALLA, skaffade skiten var jag ju så illa tvungen att haka på tåget. otroligt begåvat. power in numbers galore!

att det nu finns idioter som postar högst dubiösa saker och åker dit för det, det skiter jag i. jag säger inget på Facebook jag inte kan säga irl.

men! jag har skrivit saker på Facebook som lett till att jag vågat säga mer irl. eftersom Facebook är ett direkt media, där det du skriver kablas ut direkt, får du även direkt feedback. du blir snabbare på att posta saker, du sitter inte och redigerar i en halv evighet och du tillåter dig själv att skriva mer som du talar.

har aldrig varit min grej.

jag har alltid mött motstånd för att jag skriver "invecklat och byråkratiskt" (tack Word, för den formuleringen! I O U), men jag gillar det. jag älskar att skriva fullkomligt korrekta texter, med ett gammaldags ordbruk. jag tycker det är fint.
och jag tycker det är kul att blanda det "invecklade och byråkratiska" med mitt egna språk. alla mina egna ord, mina engelska fraser och uttryck och det faktum att jag aldrig börjar en ny mening med en versal. hatar versaler. de får texten att se rörig ut. i varje fall i digitalt format. i pappersform måste versalerna finnas med, för texten ser mycket mer inbjudande och läsvänlig ut.

men ja, hur som haver. nog om detta.

gled förbi Indiska idag och köpte vårgardiner och en kudde. jag tröttnade på vardagsrummet så till den milda grad att jag höll på att börja grina i morse. nu är det vitt, grönt och krispigt i fönstret. hoppas snön utanför hajar dissen.

måste införskaffa tre stycken ramar också, för inramning av de konstverk jag kallar "Sara går bananer på e-bay och klickar hem filmposters". jag vill ha en viktoriansk guldram till min Dawn Of The Dead-poster. skulle bli en sån jävla kontrast. postern är i full size också, vilket gör det hela ännu maffigare. den ska sitta där, på väggen till höger om tv:n. två stycken svarta ramar ska jag ha också. eller, svarta och svarta, vilken färg som helst funkar. jag har ju min vapendragare: aerosolburken med svart färg.

oh! måste ju googla fram en sån däringa, vahettere, inramad-insekt-på-spik-grej. jag visste vad de hette i måndags, på väg hem från Barcelona (ha, in your feces!) men nu har det trillat bort.
så, googlat och klart. kan ha lagt en beställning också.

skum nattaktivitet.
nu, sova sova säng, för jag ska jobba 07:45.
aaa just det, rubriken refererar till min anställning.
så, fridens ut, skjut en kajut.

Hired/Nytt år, mitt år.

jomen visst. i onsdags kallade chifen på mig och helt utan omsvep och sugar coats sa hon "vi tänkte anställa dig, om du vill?" eh, ja.

blev fanatiskt glad och helt jävla overwhelmed. kysste AW farväl med ett långfinger (eller ett fint formulerat mail, men det är semantik) och lös som en sol resten av dagen. fick en massa gratulationer från mina förbannat jävla underbart gulliga kollegor och tänkte att "det här är mitt år. for real."

hur kan man ha det så bra som jag? jag sitter i min nyinköpta soffa (ja, den är antracitgrå med divan, precis vad jag ville ha) som inte kostade mer än två vinterjackor och som vi dessutom fick hemkörd.
jag har nommat i mig kladdkaka och ett glas rödvin.
jag har dodgat telefonsamtal, för det får man ibland.
jag har förvånats över hur grym min man är.
jag menar, hur många kommmer hem efter jobbet och möts av en puss och en färdiglagad middag?! och två lintottar som kramas?
och jag ska till Barcelona på fredag.

nä, det finns inte mycket att gnälla på.

men jag gillar att gnälla. faktiskt. jag gillar att ha saker att ha lite ångest över, jag gillar att vara lite cynisk och människohatande och missunnsam och bitterfittig. för har man det för bra kommer man att sluta uppskatta det.
och gud nåde den dag mitt hjärta slutar hoppa över ett slag varje gång Mannen gör vackra saker för mig. då förtjänar jag en lavett och en hoppspark. ninja style.

så, long time, no see.
hur mår du? vad händer i ditt liv? inte mycket antar jag, du är en kod på internet som låter mig kludda ner bokstäver. du kan inte ha mycket att gnälla över. eller vara tacksam över. poor you.

datorer måste vara alla kråkskrivares riddare i shiny armor. jag skriver som en femåring, och inte ens jag ser vad jag skriver alla gånger. synd på så rara ärtor.
men tack vare dig hexa-dexa-html-deka-kod, så kan jag kludda bäst jag vill. utan att texten blir blurrig av handsvett och tårar.
förvånansvärt lite av det på sistone btw.
lösenordet till den här bloggen är tillochmed svart och deppigt, men nu har texten ljusnat. känns trevligt. och skönt. och befriande.
men jag skriver så sällan när jag är glad. känns inte som att det finns någon anledning till att skriva.
jag skriver för att dumpa allt ont någonstans, och när jag har rantat klart är jag glad igen. funkar liksom inte åt andra hållet.

ibland gör jag bloggen offentlig för att jag vill visa världen att jag faktiskt också dokumenterar mitt liv, men min image skulle nog sabbas. jag menar, jag är ju utterly awesome och helt jävla underbar, så alla mina fans skulle bli besvikna om de såg att jag skriver som en sextonåring som köpt ett storpack Bic Ladyshave.

äh, exhibitionist får jag vara nån annanstans.
men jag tycker ändå att man borde kunna välja vilka inlägg som är offentliga.

för sån är jag. lite wild and crazy sådär.

jag undrar hur pass mycket mitt tankesätt har förändrats under det senaste året? jag märker på mig själv att jag är markant annorlunda utåt nu, jämfört med då. och med då menar jag, precis vad jag menar.
lever man i ett förhållande där ens motpart är vresig, introvert, svår och icke verbal är det lätt att man anammar det till en viss grad. face.the.facts.

men nu kan jag vara lättsinnig och tjoho-jag-säger-och-gör-vad-jag-vill-för-jag-behöver-inte-noja-längre samtidigt som jag är den där smått cyniska människan. duality.

och han älskar det. han älskar hela mig, för allt jag är och inte är.

och nu spann jag iväg lite i huvudet när jag pillade på mitt nagellack (svart sprayfärg på korallröda naglar är inte sådär jätte haute couture) och insåg att jag genom min kollegas blogg, där hon i princip skriver om ALLT, faktiskt tänker att: det kanske inte är så tokigt att erkänna för andra (och i förlängningen, sig själv) att man inte är perfekt. pratade med Mannen om det inatt, om det faktum att jag sällan tillåter mig vara mindre än perfekt. att jag allt som oftast är på spänn för att kontrollera att allt ser ok ut. både utvändigt och invändigt. jag må vara kvick i huvudet, men mycket är tack vare att det är en försvarsmekanism. att snabbt kunna komma med en comeback kan knäcka många, och lever man så tillräckligt länge blir man sån. taggarna utåt. i smyg. sen måste man vara snygg också. och gärna fit. i am not. och lite cranky över att jag är pinnig. har gått ner i vikt hela året, och har kalkylerat att jag nu väger sex kilo mindre än vad jag gjorde för exakt ett år sedan. på vad? inte fan är det pga motion. måste börja aktivera mig, för jag är en lat soffpotatis. jag vill vara pigg, aktiv, fräsch och glad. alltså, min totala motsats. men sånt har jag kirrat tidigare. på grund av ett vad (jag kan vara världens sämsta förlorare) slutade jag röka. efter tio år. TIO. på ett dygn var allt röksug borta. så kan jag vända en så pass stor del av mig själv ryggen borde jag väl rimligtvis kunna säga hej till en annan del? jag ska fan inte få träningsvärk av att bära ica-kassar längre. nej, det här året är MITT ÅR, och jag ska äga det som om det vore den sista sneakern i världen.

drop the emo act, nu kör vi frikking strong.





och Schnookums: du gör mig stark. <3