Försöker plugga, går sådär. så galet tråkigt med statistik att jag kräks. men sure, det måste göras. skrev världens inlägg igår, grät floder och raderade det.
känner ingenting av den paniken/ångesten idag. den paniken som fick mig att gråta för första gången på flera månader.
jag vet inte varför, men jag tror jag försvann från mig själv ett tag. jag kände inte igen mig och mina tankar, och ville definitivt inte förlika mig med de tankarna. jag gör korkade grejer, jag flörtar för mycket och jag tänker för mycket med hjärtat. men det är inte skäl nog att bryta ihop sådär. för jag VET hur jag ska kontrollera det och paketera in det på ett snyggt sätt. det här är inget underlag för hjärnskrynklare, utan en del av min person, och då får man se till att paketera skiten snyggt!
men visst, så fort det blir mörkt ute spinner mitt huvud iväg. men jag kan ju för fan inte tacka nej till något bara för att det kanske/möjligen blir jobbigt i slutändan. det jag KAN göra är att hålla i mig själv, för det är nåt jag måste lära mig. jag kan inte låta mig bli swept away utan tanke längre. för det sårar bara mig själv i slutändan. och vem är det jag vaknar med varje morgon? just det.
jag måste hålla mig singel ett tag för att lära känna mig själv. "hålla mig singel", som om det är svårt? som om det är något negativt med singlehood? nej men alltså, jag var tillsammans med noons i nästan fyra år, det är klart jag ser världen med nya ögon. var kommer alla vackra människor ifrån?! shiiit.
men jag får inte falla för mina raging hormones, eller vad det nu är som ställer till det för mig. saken är den att jag funkar bäst OCH sämst när jag mår såhär. jag skriver bättre, men jag är sjukt rastlös och kan inte fokusera på "viktiga" saker. man får ta det goda med det onda helt enkelt. hörde att de Stora pojkarna levde i celibat då de skapade sina storverk. ligger säkert något i det, man måste ju kanalisera energin åt något håll.
och vad menar jag med det? att jag kommer kunna skriva en grym hemtenta, landa salstentan samt labbarna? hells yeah.
jag ska bara poppa Gang Starr, röka en cigarett och dricka en kopp te innan jag är on top igen.
fan, det är få genrer som kan bygga upp ett självförtroende såsom hiphop gör. när allt vänds uppochner vet jag att jag kan mörda mina öron med the ruffest of the dirtiest tills jag hamnar rätt igen. men det är konstigt, var är alla tjejer som lyssnar på hiphop? är det helt enkelt bara så att de är som jag: det syns inte vad de lyssnar på, men det finns där. eller är det så att tjejer faktiskt inte lyssnar på hiphop? hiphop alltså. inte sån där korkad blinghop med samma substans som en cheeseburgare. jag kommer inte ihåg när jag började lyssna på hiphop på riktigt, men den har alltid funnits där. och det har alltid varit underground, skitigt och politiskt inkorrekt. det har alltid varit david vs goliat, den lilla människans kamp mot de onda krafterna. och det har alltid funnits en vi mot dem-feel, som jag alltid relaterat till. men det har funnits mycket bullshit också, texter jag inte kan acceptera, men som jag ignorerar för att beatet är så jävla awesome. så är det, man får ta det onda med det goda, och respektera att det finns människor du beundrar som inte delar dina åsikter. jag är inte mycket för name dropping, det är innehållet som räknas, inte etiketten, något som många missar. det är kreddigt att rabbla det och det, och det är kreddigt att visa vad du vet. vafan, hiphop är inte kreddigt. hiphop är skitigt som fan. utvecklingen har liksom snurrat in sig i sig själv. sure, om din polare råkar vara en rappare förstår jag att du vill hjälpa honom/henne upp, men kom inte och droppa "jag satt bredvid honom på bussen, vi är såhääär tighta!" det är inte kreddigt. det hör hemma i skvallerpop.
23:25, dags att lägga ner det här nu. jävla svammel.
