det är så galet varmt ute. jag hällde upp ett glas vatten med isbitar och svepte det. la en isbit i naveln, och den rackaren kokade. isbiten alltså. inte naveln. hade varit dåligt.
jag funderar mycket på vad jag ska göra, var jag ska ta vägen. mitt jobb, det är inte rätt. jag passar inte. jag pressar mig ner i en konstig form och det sticker upp händer och ben överallt. jag vill inte att det som sticker upp ska bli bränt, som en överfylld gratäng. jag vill ha kvar mina delar, det som gör mig till jag.
jag har varit inne på så många spår i mitt liv att det är löjligt. polis, sjuksköterska, psykolog, journalist, receptarie, lärare, målare och gud vet allt. men jag har inte riktigt lyckats hitta den där "åååh, såklart!"-känslan någonstans. eller jo, för en kort stund. sen byts den ut mot "va fan, vem är jag egentligen? är det här rätt?"
för jag kan inte plugga i x antal år för att få en fil. kand i ditten eller datten, som at the end of the day betyder att jag är behörig lärare/sjuksköterska/whatever. för jag är inte nåt av dem. jag är lite av allt. det finns de som har vetat sen de var små, som har vigt sitt liv åt att bli just Det. men jag har aldrig känt så. det har aldrig funnits en tjänst på Monster som jag instinktivt känt var rätt. jag har alltid letat efter den där tjänsten, efter den där rollen. men fan och heliga maria, den finns inte. för jag är inte Journalist, Sjuksköterska eller Polis. jag är så mycket mer, så mycket annat. jag vill rädda världen, det har varit min dröm. men come on, det finns så många sätt att göra det på. och tyvärr har inte ams.se en sån kategori. "Superhjälte".
men jag har spånat lite, och hittat en utbildning som faktiskt inte ger dig en stämpel på examensdagen. du blir inte Ditt, och inte heller Datt. du får en fil. kand du kan göra vad fan du vill med. inom ett världsräddar-område.
låter bra. kan bli bra. kan vara rätt. och jag får möjlighet att använda Journalist-Sara och Psykolog-Sara samtidigt. för jag drar åt media-hållet, samtidigt som jag drar år psykologi-hållet. och vem säger att man inte kan inkorporera de två, på mitt sätt?
nej, jag är så jävla trött på att inte få vara jag, att inte kunna vara blond, flummig och 24, SAMTIDIGT som jag är allmänbildad och vetgirig.
det är 2011, dags att inse att det ena inte behöver utesluta det andra. att det ena inte klarar sig utan det andra.
jag kommer från en av världens bästa arbetsplatser (Posten Logistik Kundtjänst), där attityden var så 2011 att inte ens Google skulle kunna toppa det.
(och nej, allt var inte peachy keen jämt. men come on, det är det aldrig. någonstans. så, i said it.)
anywho, så kommer jag till ett tunggrott, apörat och allmänt gnälligt ställe där inget tycks funka, och ingen har tid för den nya. ingen är riktigt säker på vad den nya ska göra heller, så den nya faller emellan. den nya vill göra saker, lära sig saker, och hatar att sitta still och stirra. fuck, jag är snabblärd och vill veta, men hindras tamejfan hela tiden. är det inte det ena så är det det andra.
och attityden! herre min jesus, vad är det som är fel?! hur mycket orkar man klaga och bitcha? fan, gör nåt åt det då? jag är ju där för att hjälpa till, för att göra saker och ting lättare så att folk inte ska sitta och hålögt glo på ett problem som aldrig tycks lösas. ge mig jobb då! men nej, för mitt är mitt och ditt är ditt. jag förstår att det är mycket att göra, men skulle det inte vara bra att kategorisera problemen och strukturera lite? alla behöver inte göra allt, bara för att det alltid varit så.
alltid varit så.
jag hatar sånt. om man gjorde allt som man alltid gjort, då hade vi fortfarande varit rädda för negrer. och hur kul var det? nej, släpp sargen och ropa in en till spelare på planen.
OCH! när det kommer en ny medarbetare, då presenterar man inte henne som "hej grabbar, här kommer något fint att titta på!" nej du, den gubben gick inte. just precis där la du ribban. på golvet. nej, du grävde fan ner den under marken. ja, jag är blond, 176 och gillar att se bra ut. men om det är alla attribut du tillskriver mig, då är du fan lika vass som en gammal smörkniv. men, det finns alltid nåt positivt: när jag går på reunion med min gamla skolklass, då är du pensionerad.
man ska ta tillvara kunskap man endast tillskansar sig genom år av erfarenhet, men gammal okunskap, den jävlen ska du pinna fast på väggen och kasta dart på.
fan vad tjurig jag är. men imorrn ska jag dit med ett fresh face och...
äh, fuck nu ringde Numo. den där jävla städfirman var inte klar med hennes lägenhet, och tåget går sju, så vi hinner inte ses idag. crap. på torsdag får det bli. en snabb kaffe på stationen innan hon åker. sad face. min Numo åker.
iallafall, i morgon går jag dit och försöker vara mitt awesome jag, jag tänker inte låta nåt sippra igenom, utan jag ska ta det för vad det är. ska försöka tvinga mig till en riktig genomgång så jag kan ta tag i saker själv. hatar att vara beroende av andra för att göra det jag ska.
om jag börjar plugga kommer jag inte få lika mycket pengar, inte ens i närheten. buhu, bye bye spontanshopping på Junkyard. (måste köpa de där jeansen!)
men Johan är världens bästa pojkvän, så när jag låg och snurrade in mig i bönor och frysta grönsaker i storpack sa han att det kommer att ordna sig ändå. han tjänar ändå bra, och eftersom vi bor ihop och delar på det mesta så kommer det inte att bli en så stor skillnad. om jag dessutom fixar tillbaka extrajobbet så kommer det trilla in lite kulor därifrån. för Johan är världens bästa man. på riktigt så är han det. jag blir alldeles till mig ibland när jag kommer på hur bra jag har det. hur lyckligt lottad jag är. vi knölar med olika grejer då och då, och det kan ha flugit en mascaragråten kudde eller två, men vi är vi, vi är Oss. vi är världens bästa.
men jag får sån ångest när vi bråkar, sån där som skär in i hjärtat och sprättar upp alla sömmar man knypplat ihop. det känns som att världen faller i bitar, som att jag hålls under vatten. och den där yrsliga, magkatarrsvärken bara dånar. och jag blir döv, blind och stum. och vi gråter. floder. och kramas. och jag håller om honom så hårt att armarna krampar. för jag kan inte, vill inte, KAN inte tänka mig livet utan honom. utan hans knäppa jävla nysningar, hans dampryck när han jagar mig runt i lägenheten, hans underbara middagar, hans förmåga att vara vuxen och barn samtidigt. och hans ögon. hans blick.
hans totala fuck it-attityd. so what om han inte fattar ett ord av jag nyss sagt (han har ett litet Sara-lexikon i huvudet), för han frågar. vill veta. är inte rädd för att verka dum. för han verkar dum ibland. och det gör jag med. men han är så skön. och det var det jag föll för, att han är så jävla säker.
jag erkänner, jag har förstört den säkerheten lite. för jag har testat gränser, lite för långt. för att se vad som är ok, var vi ligger i havet. och jag har lidit för det. jag har insett att jag varit ett jävla pucko, och jag har bett om ursäkt. tusenfalt. och jag får jobba för tilliten. men det tänker jag göra, för det där är min man, och ingen, absolut INGEN får ta hans kärlek ifrån mig. jag ska ha honom.
'till death do us part.
vi försökte komma på vad det är som gör att vi är så bra tillsammans, men det enda vi kom fram till var att vi är väldigt olika på vissa plan, samtidigt som vi är väldigt lika på andra. vilka plan vi är lika på är ganska enkelt. de vi är olika på är lite svårare. men det är nog inget som behövs redas ut, man behöver inte dela samma hjärna för att dela samma själ.
vi har varit tillsammans i över ett år, och med många par så försvinner den där jag kan inte vara längre än fem meter från honom-känslan, i know it. men den försvinner inte. "ska jag flytta på mig, så ni får sitta bredvid varann? ni dör väl annars?" sa kusinen till oss på midsommar. det var kul. och lite sant. och brodern suckade djupt när vi för hundrade gången pussade på varann en kväll. för jag måste ha honom nära. jag tröttnar liksom aldrig. "men om man går all in så där så kanske det tar slut fortare?" har jag tänkt. men vadå, finns det en kärleks-kvot? en markering på kärleksmåttet? nej det tror jag inte. man kan sitta på varann i ett år utan att kärleken sinar. det handlar om vad man gör när man inte gosar som avgör hur länge ett förhållande håller. hade jag och Johan bara haft det rent fysiska, då hade vi nog inte suttit en decimeter ifrån varann jämt. fysiskt och mentalt gos lever i symbios. och jag är en sån som vänder mig om om jag inte får mentalt gos.
jag läste Mia Skäringers bok nyss, och hon pinpointade det här med kåthet ganska bra. som de flesta tjejer har hon känt av Pressen. man ska vara kåt när partnern är kåt. och husfridsknull är inte mer sällsynt än ett myggbett. jag gillar inte husfridsknull. men, handen på hjärtat. jag har gjort det förut. i mitt tidigare liv. för om det står mellan en tjurpuppa som knappt säger flasklock och en snabbis, då är valet ibland enkelt. men så tänker jag inte ha det nu. om du är kåt, och inte jag, då är det ditt jobb att få mig kåt. om det innebär att massera mig, ta disken eller låta mig babbla på lite om livet i allmänhet, ja då är det det som du får göra. för ett ligg med mig när jag är helt närvarande och verkligen ger mig hän, det är värt allt guld i världen. jag vill att alla ligg ska vara så. och det betyder inte att det ska vara rosblad, Marvin Gaye och dimmat ljus. det får gärna vara på badrumsmattan när ungarna tittar på film, eller två minuter precis innan du ska åka. poängen är att jag vill vara med, hela tiden. jag vill känna att det inte finns något annat i hela världen förutom du och jag. sex är fan heligt. det är det bästa som finns, det renaste som finns och det ärligaste som finns.
att kolla på en dålig film bara för att den andre vill det, det är en sak, men att ligga av samma anledning är döden för vilket förhållande som helst.
oj, vad långt det blev. vad mycket jag hade inom mig. det är det här som är det bästa med den här "bloggen". jag kan slänga den under madrassen och låta den ligga där och samla damm en stund, och sen kan jag ta upp den och sno internets alla tecken tills jag är alldeles ren. för det är vad det här är: min alldeles egna lilla reningskur. och om nån utom Johan läser den: hej! vad gör du här? allt måste vara som en enda ord-soppa. men jag förstår dig, jag tycker också om soppa.
helst sommarsoppa. med mycket blomkål.
jag funderar mycket på vad jag ska göra, var jag ska ta vägen. mitt jobb, det är inte rätt. jag passar inte. jag pressar mig ner i en konstig form och det sticker upp händer och ben överallt. jag vill inte att det som sticker upp ska bli bränt, som en överfylld gratäng. jag vill ha kvar mina delar, det som gör mig till jag.
jag har varit inne på så många spår i mitt liv att det är löjligt. polis, sjuksköterska, psykolog, journalist, receptarie, lärare, målare och gud vet allt. men jag har inte riktigt lyckats hitta den där "åååh, såklart!"-känslan någonstans. eller jo, för en kort stund. sen byts den ut mot "va fan, vem är jag egentligen? är det här rätt?"
för jag kan inte plugga i x antal år för att få en fil. kand i ditten eller datten, som at the end of the day betyder att jag är behörig lärare/sjuksköterska/whatever. för jag är inte nåt av dem. jag är lite av allt. det finns de som har vetat sen de var små, som har vigt sitt liv åt att bli just Det. men jag har aldrig känt så. det har aldrig funnits en tjänst på Monster som jag instinktivt känt var rätt. jag har alltid letat efter den där tjänsten, efter den där rollen. men fan och heliga maria, den finns inte. för jag är inte Journalist, Sjuksköterska eller Polis. jag är så mycket mer, så mycket annat. jag vill rädda världen, det har varit min dröm. men come on, det finns så många sätt att göra det på. och tyvärr har inte ams.se en sån kategori. "Superhjälte".
men jag har spånat lite, och hittat en utbildning som faktiskt inte ger dig en stämpel på examensdagen. du blir inte Ditt, och inte heller Datt. du får en fil. kand du kan göra vad fan du vill med. inom ett världsräddar-område.
låter bra. kan bli bra. kan vara rätt. och jag får möjlighet att använda Journalist-Sara och Psykolog-Sara samtidigt. för jag drar åt media-hållet, samtidigt som jag drar år psykologi-hållet. och vem säger att man inte kan inkorporera de två, på mitt sätt?
nej, jag är så jävla trött på att inte få vara jag, att inte kunna vara blond, flummig och 24, SAMTIDIGT som jag är allmänbildad och vetgirig.
det är 2011, dags att inse att det ena inte behöver utesluta det andra. att det ena inte klarar sig utan det andra.
jag kommer från en av världens bästa arbetsplatser (Posten Logistik Kundtjänst), där attityden var så 2011 att inte ens Google skulle kunna toppa det.
(och nej, allt var inte peachy keen jämt. men come on, det är det aldrig. någonstans. så, i said it.)
anywho, så kommer jag till ett tunggrott, apörat och allmänt gnälligt ställe där inget tycks funka, och ingen har tid för den nya. ingen är riktigt säker på vad den nya ska göra heller, så den nya faller emellan. den nya vill göra saker, lära sig saker, och hatar att sitta still och stirra. fuck, jag är snabblärd och vill veta, men hindras tamejfan hela tiden. är det inte det ena så är det det andra.
och attityden! herre min jesus, vad är det som är fel?! hur mycket orkar man klaga och bitcha? fan, gör nåt åt det då? jag är ju där för att hjälpa till, för att göra saker och ting lättare så att folk inte ska sitta och hålögt glo på ett problem som aldrig tycks lösas. ge mig jobb då! men nej, för mitt är mitt och ditt är ditt. jag förstår att det är mycket att göra, men skulle det inte vara bra att kategorisera problemen och strukturera lite? alla behöver inte göra allt, bara för att det alltid varit så.
alltid varit så.
jag hatar sånt. om man gjorde allt som man alltid gjort, då hade vi fortfarande varit rädda för negrer. och hur kul var det? nej, släpp sargen och ropa in en till spelare på planen.
OCH! när det kommer en ny medarbetare, då presenterar man inte henne som "hej grabbar, här kommer något fint att titta på!" nej du, den gubben gick inte. just precis där la du ribban. på golvet. nej, du grävde fan ner den under marken. ja, jag är blond, 176 och gillar att se bra ut. men om det är alla attribut du tillskriver mig, då är du fan lika vass som en gammal smörkniv. men, det finns alltid nåt positivt: när jag går på reunion med min gamla skolklass, då är du pensionerad.
man ska ta tillvara kunskap man endast tillskansar sig genom år av erfarenhet, men gammal okunskap, den jävlen ska du pinna fast på väggen och kasta dart på.
fan vad tjurig jag är. men imorrn ska jag dit med ett fresh face och...
äh, fuck nu ringde Numo. den där jävla städfirman var inte klar med hennes lägenhet, och tåget går sju, så vi hinner inte ses idag. crap. på torsdag får det bli. en snabb kaffe på stationen innan hon åker. sad face. min Numo åker.
iallafall, i morgon går jag dit och försöker vara mitt awesome jag, jag tänker inte låta nåt sippra igenom, utan jag ska ta det för vad det är. ska försöka tvinga mig till en riktig genomgång så jag kan ta tag i saker själv. hatar att vara beroende av andra för att göra det jag ska.
om jag börjar plugga kommer jag inte få lika mycket pengar, inte ens i närheten. buhu, bye bye spontanshopping på Junkyard. (måste köpa de där jeansen!)
men Johan är världens bästa pojkvän, så när jag låg och snurrade in mig i bönor och frysta grönsaker i storpack sa han att det kommer att ordna sig ändå. han tjänar ändå bra, och eftersom vi bor ihop och delar på det mesta så kommer det inte att bli en så stor skillnad. om jag dessutom fixar tillbaka extrajobbet så kommer det trilla in lite kulor därifrån. för Johan är världens bästa man. på riktigt så är han det. jag blir alldeles till mig ibland när jag kommer på hur bra jag har det. hur lyckligt lottad jag är. vi knölar med olika grejer då och då, och det kan ha flugit en mascaragråten kudde eller två, men vi är vi, vi är Oss. vi är världens bästa.
men jag får sån ångest när vi bråkar, sån där som skär in i hjärtat och sprättar upp alla sömmar man knypplat ihop. det känns som att världen faller i bitar, som att jag hålls under vatten. och den där yrsliga, magkatarrsvärken bara dånar. och jag blir döv, blind och stum. och vi gråter. floder. och kramas. och jag håller om honom så hårt att armarna krampar. för jag kan inte, vill inte, KAN inte tänka mig livet utan honom. utan hans knäppa jävla nysningar, hans dampryck när han jagar mig runt i lägenheten, hans underbara middagar, hans förmåga att vara vuxen och barn samtidigt. och hans ögon. hans blick.
hans totala fuck it-attityd. so what om han inte fattar ett ord av jag nyss sagt (han har ett litet Sara-lexikon i huvudet), för han frågar. vill veta. är inte rädd för att verka dum. för han verkar dum ibland. och det gör jag med. men han är så skön. och det var det jag föll för, att han är så jävla säker.
jag erkänner, jag har förstört den säkerheten lite. för jag har testat gränser, lite för långt. för att se vad som är ok, var vi ligger i havet. och jag har lidit för det. jag har insett att jag varit ett jävla pucko, och jag har bett om ursäkt. tusenfalt. och jag får jobba för tilliten. men det tänker jag göra, för det där är min man, och ingen, absolut INGEN får ta hans kärlek ifrån mig. jag ska ha honom.
'till death do us part.
vi försökte komma på vad det är som gör att vi är så bra tillsammans, men det enda vi kom fram till var att vi är väldigt olika på vissa plan, samtidigt som vi är väldigt lika på andra. vilka plan vi är lika på är ganska enkelt. de vi är olika på är lite svårare. men det är nog inget som behövs redas ut, man behöver inte dela samma hjärna för att dela samma själ.
vi har varit tillsammans i över ett år, och med många par så försvinner den där jag kan inte vara längre än fem meter från honom-känslan, i know it. men den försvinner inte. "ska jag flytta på mig, så ni får sitta bredvid varann? ni dör väl annars?" sa kusinen till oss på midsommar. det var kul. och lite sant. och brodern suckade djupt när vi för hundrade gången pussade på varann en kväll. för jag måste ha honom nära. jag tröttnar liksom aldrig. "men om man går all in så där så kanske det tar slut fortare?" har jag tänkt. men vadå, finns det en kärleks-kvot? en markering på kärleksmåttet? nej det tror jag inte. man kan sitta på varann i ett år utan att kärleken sinar. det handlar om vad man gör när man inte gosar som avgör hur länge ett förhållande håller. hade jag och Johan bara haft det rent fysiska, då hade vi nog inte suttit en decimeter ifrån varann jämt. fysiskt och mentalt gos lever i symbios. och jag är en sån som vänder mig om om jag inte får mentalt gos.
jag läste Mia Skäringers bok nyss, och hon pinpointade det här med kåthet ganska bra. som de flesta tjejer har hon känt av Pressen. man ska vara kåt när partnern är kåt. och husfridsknull är inte mer sällsynt än ett myggbett. jag gillar inte husfridsknull. men, handen på hjärtat. jag har gjort det förut. i mitt tidigare liv. för om det står mellan en tjurpuppa som knappt säger flasklock och en snabbis, då är valet ibland enkelt. men så tänker jag inte ha det nu. om du är kåt, och inte jag, då är det ditt jobb att få mig kåt. om det innebär att massera mig, ta disken eller låta mig babbla på lite om livet i allmänhet, ja då är det det som du får göra. för ett ligg med mig när jag är helt närvarande och verkligen ger mig hän, det är värt allt guld i världen. jag vill att alla ligg ska vara så. och det betyder inte att det ska vara rosblad, Marvin Gaye och dimmat ljus. det får gärna vara på badrumsmattan när ungarna tittar på film, eller två minuter precis innan du ska åka. poängen är att jag vill vara med, hela tiden. jag vill känna att det inte finns något annat i hela världen förutom du och jag. sex är fan heligt. det är det bästa som finns, det renaste som finns och det ärligaste som finns.
att kolla på en dålig film bara för att den andre vill det, det är en sak, men att ligga av samma anledning är döden för vilket förhållande som helst.
oj, vad långt det blev. vad mycket jag hade inom mig. det är det här som är det bästa med den här "bloggen". jag kan slänga den under madrassen och låta den ligga där och samla damm en stund, och sen kan jag ta upp den och sno internets alla tecken tills jag är alldeles ren. för det är vad det här är: min alldeles egna lilla reningskur. och om nån utom Johan läser den: hej! vad gör du här? allt måste vara som en enda ord-soppa. men jag förstår dig, jag tycker också om soppa.
helst sommarsoppa. med mycket blomkål.
