One down, one to go

en tenta avklarad. tjo! en kvar. tjo!

har spenderat helgen hemma i soffan med Byström, Cialdini och de andra killarna, men inte på det vis man skulle kunna tro. det var inget multi-mys med trevliga män, nej då. det var icke-mys med gamla stollar (cialdini är väl ingen stolle egentligen, men meningen skulle inte bli lika kul om jag var ärlig. och let's face it: det som är roligt vinner över det som är sant.) som babblade om produktmomentkorrelationskoefficienter, foot-in-the-door, group polarization och andra hitte-på-termer. fick för mig att jag skulle testa spåret bakom huset också, bad idea. för det första så hade väl inte sträckningen läkt ordentligt, för efter tio minuter haltade jag, och till råga på allt var spåret dagisbarns-kort. jaja, just för dagen var det lagom kort. men sen då?! ska jag hoppa runt flera varv där inne i Råbyskogen eller? nej fy bubblan. jag som skulle springa maratonlopp bland buskar och bär.

"sträckningen? vilken sträckning?" gather 'round children så ska jag berätta historien om hur Sara blev halt i en vecka...

det var lördag, det var kväll, det var mycket öl inblandat och någon fick den högst intelligenta idén att vi skulle leka en lek. "vad går den ut på?" frågade jag i all min enfald. "här, klä av dig och sätt på dig ett par mjukisbyxor". det var en tillräckligt bra förklaring för min del.

det ligger en kartongbit på golvet, och leken går tydligen ut på att plocka upp fanskapet med munnen, utan att sätta händerna i golvet. för er som inte kan tänka i bilder: sära på benen så jävla mycket du bara kan för att få ner huvudet (och munnen) i golvet. plocka kartongen med munnen och res dig upp i triumf. kakbit.
nu klipper de sadistiska mottävlandena av en bit av kartongen, så den blir ännu mindre (mindre hög/kortare/altitudshandikappad/whatever!). ingen kakbit längre.
men jag kan inte med att inte vinna, och speciellt inte på fyllan, så jag kopplar bort mina nervbanor för stunden och ignorerar den strida ström av elektricitet som löper från mitt ben. OCH MISSLYCKAS! wtf? jag vann inte. och jag sträckte mig. rejält.
efter att ha masserat onda benet en stund piper jag till Mannen att "kan vi åka hem?" han hakar på och vi börjar gå hemåt. "hemåt", det är ungefär femton minuters promenad vi snackar om. men jag kallsvettas och börjar bli väldigt lätt under fötterna, så vi tar en bulle. pinsamt. vad som är pinsammare är att Han fick klä av mig när vi äntligen kom hem. för jag kunde inte nå mina fötter.
det var lördag. fredag kväll känner jag mig ganska kry och spänstig igen. tills jag ser mig i spegeln och upptäcker Blåmärket.
har någon sett likfläckar?
det här var en likfläck.

summa summarum: jag är vig som ett kylskåp. jävligt dyr läxa. jag visste det dessutom redan innan. som att försöka köpa mjölk när man nyss kollat saldot som hånande sagt "innestående saldo: MINUS 24 kronor".

stupidity galore.

Radioteatern ger: Dagens sämsta framförhållning.

klockan är 17:52, det är fredag. kollit är 2,75 meter långt. det ligger på åkeriet. "Jag MÅSTE ju ha den här till ett jobb på söndag?! vad ska jag gööööra?"

Lösning ett: Ring INNAN klockan passerar kosher arbetstid.
Lösning tvÅ: skicka inte gods som är evinnerligt jävla aplångt.
Lösning tre: gå hem och ta ett glas vin.

äh, jag är bitter. för jag är okry och måste spendera helgen hemma framför mina eminenta skolböcker. tenta på måndag OCH tisdag. svinbra.

fuck this shit, nu tar min BF och åker hem. over and out, SCOUT!