hur kan en enda mening intetgöra 17 månader? sjutton månader av bliss.
eller, är allt intetgjort? har vi tagit ett nyttigt steg i rätt riktning? kommer vi att bli starkare av detta?
"det som inte dödar, det härdar".
stämmer det? eller är det en fras för människor som inte vågar erkänna sig slagna? eller en fras för människor som vägrar låta sig själva bli slagna?
frågetecknet på tangentbordet kommer att bli utnött.
jag vet inte hur jag ska reagera, jag vet inte om jag har reagerat än. jag befinner mig i nåt slags vakuum, jag har boat in mig i en Tupperwarelåda, lagt locket på och ställt in mig själv i frysen.
i väntan på bättre tider. jag stoppar huvudet i sanden, jag sätter skygglappar på,
jag kör tre-små-apor-stajlen, jag... jag har slut på metaforer.
utan metaforer finns inget annat kvar än att se sanningen i vitögat (ännu en jävla metafor)
och ta det för vad det är.
utan omsvep och sockerlag.
men vad är då sanningen? jag har ingen jävla aning. vad är det som händer?!
hjälp.
jag vill inte att allt ska vara över. jag vill att allt ska vara bra, friskt, ok, vardag, bliss!
om vi nu inte kommer att bo tillsammans längre, om jag hittar en egen lägenhet
(som jag ska fylla med kitsch, rosa flamingos, graffitimålningar och 70-talsplysch), en lägenhet som bara är min, som är min egen trygghet, kommer vi då att fortsätta pryda våra fingrar med förlovningsringar? eller kommer jag att sitta med Stampe i knät, med en vit rand på min i övrigt solbrända hand?
kommer Du att inse att ditt liv ter sig mycket bättre med beiga väggar, HDTV och tvätt som inte doftar Äppelblom?
kommer min disk att hopa sig i köket? kommer ditt badrum täckas av ett lager damm?
VAD FAN ÄR DET SOM KOMMER ATT HÄNDA?! VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!
jag vill bara springa, springa så långt jag kan, springa tills jag hittar skattkistan vid slutet av regnbågen?
regnbågen slutar inte, regnbågen är en halo, och det finns ingen jävla skattkista!
Du är min skattkista, fylld med piratguld. det skulle inte förvåna mig om det vilar en förbannelse över guldet. en förbannelse som gör att jag osaligt kommer att färdas över de sju haven tills tidens ände.
är Du min förbannelse?
eller är Du min välsignelse? kommer vi att finnas med på sidan fjorton, under rubriken "Nygifta"?
Jag har målat mina naglar illröda, för jag vet att du hatar det. Jag ska klippa av mitt hår imorgon, för jag vet att du älskar mitt långa hår. jag blonderade mitt långa hår, för jag vet att du inte skulle gilla det. innerst inne så är det så. jag säger att det är för att själv ville det, men längst in i huvudet, bakom alla fundamentala drifter så VET jag att jag gjorde det för att testa Dig.
kommer Du att finnas kvar trots att jag bär tighta jeans, högklackat och har en kort, blond page? kommer du att älska mig trots att jag lagt undan mina baggy jeans och inte bär Circaskor längre? Din kärlek kan inte hänga på det, det tror jag inte.
det finns något längre in hos Dig som Du inte klarar av att copa med, och vem finns att beskylla?
jo jag, med min plötsliga önskan att förändra mig själv.
Du kan inte förändra dig själv.
Du vill bli arkeolog, men trots det så går du upp varje morgon klockan sju och åker till jobbet, där du blåser löv och eldar upp ogräs. Du säger att Du lider av en depression, men Du vill inte prata om det, vill inte söka hjälp.
Du vill leva i ditt hat, Din sorg, Din apati.
jag vet, jag har också suttit på den genomfrusna bänken och väntat på bussen, bussjäveln som ändå alltid är sen och så överfull att man får stå bredvid den där äckliga karln som stinker bakfylla.
men vet Du vad?
Du kan alltid hoppa av. det är ändå stadsbussen, och det tar högst en kvart att gå.
hoppa av älskling, jag vill att Du trycker på stoppknappen och hoppar av nu. jag kommer att vänta på Dig där med ett enormt paraply, det ska inte få regna på Dig. jag kommer inte låta regnet blöta ner Ditt hår och få Dig att lukta blöt hund.
men Du tror inte på mig. Du tror aldrig på mig.
"JAG ÄLSKAR DIG!!!"
"säkert?"
"DU ÄR DEN VACKRASTE SOM FINNS!"
"säkert?"
"JAG ÄLSKAR DIN KROPP!"
"jag är ful."
vad ska jag göra? jag vänder mig ut-och-in och jag ger Dig min blindtarm, för Du har ingen. bara tre små ärr på din vackra mage.
Du hade så ont och kunde inte stå upp, men när du frågade sköterskan om de skulle gå in via naveln och hon svarade att "ja, vi ska titta lite med en kamera" kunde Du ändå komma med den underbara kommentaren att "nej, men då tar jag och åker hem. hejdå"
dagen efter låg Du där i sjukhussängen, bredvid mannen som var så gul att han kunde hoppat in för Homer. Du låg och åt jordgubbar och var så liten, men ändå så stor. Du var min man.
mitt hopp, min glädje, mitt allt.
jag kunde ha gett vad som helst för att få vara en av jordgubbarna i Din hand.
jag tror att Du har tröttnat på jordgubbar.
är det så? har Du tröttnat på jordgubbar?
nej men, vafan. jag är så trött.
trött på att alltid sitta uppe till sent på natten och grubbla. jag försöker ta mig in i Ditt huvud för att förstå vad som händer där, försöker förstå varför Du kan somna arg, vakna dagen efter och bara yttra ett tafatt "förlåt".
och sedan tro att allt är peachy keen. tror Du det? eller vill Du bara, precis som jag att allt SKA VARA peachy keen.
det är som om jag tar hela bråket och Du kommer lägligt för försoningen.
hur många brev har jag skrivit? hur många ord har blivit uppblötta till scmklwegup av tårar?
varför kan de orden inte få bli sagda dränkta i tårar istället? jo, för att Du vänder mig ryggen. bokstavligt talat.
Du suckar nåt om att jag är omöjlig att diskutera med, sen vänder Du på Dig och lämnar mig med munnen vidöppen som på en guldfisk. och sen somnar Du.
jag själv är säkert inget kap hela tiden. ingen är perfekt. men till mitt försvar så FÖRSÖKER jag laga det som är trasigt. Du å andra sidan lägger det i ett skåp och rör det inte förrän det ramlar i huvudet på Dig när du ska putsa Dina paintballgrejer.
antingen så är Du alldeles för konflikträdd eller så är Du jävligt smart, men jag vill veta vilket av ovanstående som är rätt alternativ. varför sa Du att "du ska nog inte bo här"?
är det på riktigt den här gången?
de andra gångerna har jag brutit ihop och skakat som en liten sparv, hyperventilerat och tänkt att "nu är livet slut. game over. the end. fin"
just idag tog jag min hårfön, torkade håret i sovrummet, samlade ihop lite prylar och gick.
är det den reaktionen Du velat ha de andra gångerna?
har Du fått för dåligt samvete innan, hade Du inte hjärta att fullfölja uppmaningen när Din flickvän låg som en spillra i ena hörnet av sängen, med mascaratårar långt ner på bröstet?
usch vad jag hatar Dig för det. huruvida det faktiskt är så här vet jag inte, kommer säkert inte få veta heller. som med mycket annat bygger jag upp potentiella anledningar och scenarier i hjärnan, eftersom jag inte får veta sanningen.
i min ofärdiga saga mördar dvärgarna Snövit och använder hennes ebenholtssvarta hår som mopp, hennes elfenbensvita hy som rock och hennes blodröda läppar som stoppsignal.
kom och var min sagas prins!
jag älskar dig oändligt.
