fan älskling.

02:26, jag lovar att du inte är vaken nu, för du lyckas på nåt konstigt sätt somna trots att det faller bomber omkring dig. jag å andra sidan ligger vaken och tömmer ut och in på mig själv som en handväska och försöker se om jag kanske har förlagt något, förbisett något, lagt det i fel fack. alfons pappa la långkalsongerna i frysen och glassen i garderoben, ett honest mistake liksom.

men jag kommer inte på något. inget annat än att det kanske är dags att sträcka ut sig i sängen och äta sin middag för en. eller?

jag skulle vilja att du förstod att jag älskar dig, att jag är dig trogen och att jag inte tänker lämna dig. men det måste vara svårt för dig, för även efter två år så undrar du om jag hånglade med någon medan jag var borta. och jag svarar samma sak som jag gjort i två år:
nej, jag älskar ju dig.

hur många gånger måste man säga det innan du tar det för sant? runt 700 är det redan.

eller är det så att jag inte visar det tillräckligt? vad är det som gör att du inte förstår att jag älskar dig av hela mitt hjärta?

vad är det som gör att du kan se på mig med sånt hat och absolut avsky, och vad är det som gör att du gång på gång hotar med att slänga ut mig?

och dessutom: vad är det som gör att du tror du kan göra så utan att det får konsekvenser?

jag har frågat dig det här, om och om igen, men jag tror inte jag kommer få nåt svar. jag vet inte varför jag skriver det här heller, för du kommer aldrig att läsa det, du vet nog inte ens att jag har en blogg. eller så bryr du dig inte.

men jag förväntas bry mig. jag är alltid den som strider på när vi är osams, du verkar inte bry dig ("men det är för att jag är rädd att förlora dig, så det är lättare att ge upp direkt än att kämpa och sen förlora") ja, vad gulligt, så då ska jag ligga i mörkret och gråta med din rygg vänd mot mig, och trots det tänka att du gör det för att du älskar mig. nej du vännen, du får fan kämpa du med.

jag var riktigt ful idag som gav igen med samma medicin när jag sa att jag inte ville komma hem och prata om det, att jag inte orkade. men sanningen är den att det var skönt att få vara den som har övertaget för en gångs skull. känn efter älskling, hur skönt är det att befinna sig i ett vakuum med 1000 frågor och inga svar? tänk då på att du flertalet gånger gjort såhär, du vill inte prata utan är bara knäpptyst och tjurig, och tar man upp diskussionen får man bara fnysningar tillbaka. tills du känner att vi bråkat klart och du kommer hem och pussar mig. ja, då var det bråket klart, du håller käften i 24 timmar och kommer sen hem och ger mig en puss. konstruktivt.

och är du nu så jävla trött på ditt jobb att det går ut över mig och min jobbsituation, då kanske det är dags att byta jobb. eller bo själv i ditt hat och ditt konsumtionsbehov. vi har inte ens ett köksbord, men du pratar om att köpa en ny förstärkare så att man slipper byta kablar mellan PS3:an och PC:n. just nu känns det som om jag (och du) behöver bo isär ett tag, alternativt måste det ske en enorm förändring i attityden. men du är inte så bra på det va? jag vill ta mer plats "hemma" (eller vafan man kan kalla det), men mina grejer hamnar i skåp, för de passar inte in hemma HOS DIG. vad gör det med mig? jag freakar och vill ha mina saker framme endast för att de är mina, inte nödvändigtvis för att de passar in. om du inte låter mig vara med i boendet kommer det snart stå rosa flamingos i plast i fönstret. förstår du?

jag önskar att vi hade haft en mer seriös diskussion om eventuell inflytt, men jag antar att när man är nykär så ser man inte de praktiska sakerna, utan allt är rosa (eller beigt, grönt och brunt i ditt fall). jag kommer nog att skaffa en egen lägenhet, där JAG kommer att bo, med MINA saker, så kan du bo i DIN lägenhet med DINA saker. hur länge? jadu, det vete gudarna.

men om jag skulle lägga upp det här för dig skulle du tro att det var slut direkt, du skulle nog inte ens lyssna klart, utan du skulle säga tack och adjö efter fem röda. för du är rädd och osäker, men jag kan inte hjälpa dig med det. jag vill bara att du ska förstå och acceptera att jag älskar dig, att du är mitt livs kärlek och att jag gör allt för dig.

men det skulle vara skönt att höra dig säga detsamma till mig, eller att läsa det nånstans. men det djupaste du skrivit om din kärlek till mig är din jävla "dikt". ha ha, kul var det, men inte i samma liga som alla jävla A4 med text jag skrivit till dig, om oss. jag vet inte om du kanske har någon hemlig bok du skriver i, eller om du har det i huvudet, men jag tror inte det finns alls, någonstans. anledningen till att jag frågade om du skulle kunna tänka dig att läsa upp en dikt när vi gifter oss var för att se om du har så pass artikulerad kärlek i huvudet att du kan dela med dig av den. men jag tror inte det kommer att hända. och det gör ont att inse.

jag tror du är blockerad, det är som en barriär och de enda känslorna som kommer förbi är de mest basic, de små nyanserna av känslor verkar fastna där bakom. det är som att kolla på en sorglig film jag gråter till, då kan du fälla en kommentar just då det är som sorgligast. varför? vågar du inte gråta inför mig? eller kan du inte känna den känsla som filmen förmedlar? tycker du att den är töntig? är jag då töntig för att jag gråter, eller känner djup kärlek till det nyfödda barnet som visas upp på tv? eller, i värsta fall: har du inte ens de känslorna, har du bara de mest grundläggande kryddorna i skåpet?

jag vill att du ska ta fram en påse mejram och relatera till mig.

för fan älskling, du är ju konstnärlig. du kan teckna vackra bilder utifrån ditt eget huvud, då måste det ju pågå en känsloprocess där, kan jag inte få vara med om den?

usch vilken diss hela den här texten är mot dig, men jag kan inte hjälpa det. du gjorde mig så jävla fly förbannad idag.

om du någonsin mer tror att jag ljuger om hur sjuk jag är så kan du sitta där själv och fundera varför det tog slut. vi har haft just den här diskussionen förr: varför du alltid vill tro det värsta om mig och mina intentioner. varför skulle jag ljuga om hur sjuk jag är, är jag ditt barn som ljuger för stora, läskiga pappsen? att behöva redgöra för vad man gjort under dagen för att sedan bli misstrodd får vem som helst att flippa ur.

nej nu blir jag bara ännu mer förbannad, sluta tro det värsta och att jag ljuger/vill dig illa/är otrogen/att jag lämnar dig så fort det går tokigt. det enda du gör är att projicera de känslorna på mig. jag tänker såklart när du säger "vilka har du hånglat med då?" att "shit vilken konstig fråga att ställa till den man är förlovad med, har HAN gjort nåt/skulle han kunna göra nåt??!".

något som har stört mig sen vi träffades, som fortfarande går som en röd tråd är att du tänker/har tänkt att det "spelar ingen roll om jag försöker, det kommer ändå att ta slut". du rättfärdigar dig själv och dina non-actions genom att rycka på axlarna och tänka att det skulle ju ändå bli såhär till slut. sluta upp med din fucking (och låt mig säga fucking om jag vill) bullshitnoja och kämpa för oss för fan. jag tänker då inte göra det helt själv.

rastlös.

...och så var vi hemma igen. bara sådär, inga förvarningar, bara pang blam. hur kunde sju veckor gå så fort, och hur kunde så lite hända under så lång tid? shit, bill&bob var exakt likadant, samma människor, samma musik, samma samtalsämnen och samma fulla män som helt patetiskt försökte stöta på någon med förlovningsring. det måste vara något fel på den här staden. eller så är det Narnia vi åkte till och levde loppan i under nästan två månader.

var ska man börja då? det känns som om jag har berättat om alla highlights för halva sverige redan, så att dra allting en gång till känns lönlöst. jag tänker spara det till Michaela.

anywho, nu är jag då tillbaka i Svea rike, och visst är det vemodigt när man har spenderat sina dagar på en kritvit strand, ätit färsk frukt (inte mesiga äpplen och päron) och druckit drinkar som var AA-billiga. men å andra sidan är det jävligt skönt att komma hem till dagliga rutiner, familj och vänner, och jag har insett att jag är väldigt nöjd med hur mitt vardagsliv ser ut. jag har en underbar släkt som jag faktiskt GILLAR att äta söndagsmiddag hos, jag har vänner som står vid min sida trots att de är avståndshandikappade, jag har min hälsa (sort of) och jag delar mina dagar och nätter med mannen i mitt liv. jag har dessutom fått ordning på mitt professionella liv, jag har på egen hand fixat och trixat så att jag kan läsa (hör och häpna) Ma B+C, Ke A+B, Fy A+B och Bi A+B för att kunna komma in på Receptarieprogrammet nästa vår.
jag är on top of things, igen.
visst, fortfarande kommer det dagar då jag ser mig i spegeln och undrar om jag ska ta i hand, niga eller krama människan som står framför mig. men hey, så länge det håller sig till det är jag nöjd, man kan inte få allt i samma ask.

och det här blev världens tråkigaste inlägg. men shit, jag är alldeles för rastlös. till exempel: jag låg vaken inatt och funderade på vad jag skulle ha på mig på Looptroop-spelningen och idag drog jag fram mina smutsiga sneakers och tvättade dem. fint, jag behöver nåt att göra.

nu skaj ag ut och möta mamma med spicy hot-käk. peace and love