så, klockan är 00:09 och jag har varit helt slut hela dagen. tänkte gå och lägga för flera timmar sen, men måste få ur mig lite saker innan.

efter att ha blippat runt på en massa bloggar hittade jag maria montazamis (ja, jag är gay.) där hon skriver om livet, tofsar och ostbågar. sort of. jag fastnade på ett inlägg där hon skrev att hon hade frågat sin man om han tyckte att hon visade sin kärlek tillräckligt? längre ner hade hon ett liknande inlägg, om hur viktigt hon tycker det är att visa sin älskade hur mycket man håller om denne. och dra mig baklänges in i en holk och kalla mig Stefan, varför fokar inte jag mer på det?! det trillade ner en liten pollett i huvudet på mig. att gå omkring på rosa moln by default är strålande, men man måste jobba lite också. blommorna är vackra när du köper dem, men utan uppmärksamhet och omtanke kommer de att vissna. detsamma gäller i ett förhållande. men jösses, det är ju super basic och grundläggande, men att verbalisera det är inte lika basic. för mig. och jag vet inte varför, men jag tror lätt att han ska tröttna på mig eller tycka att jag är pushy om jag är för mycket fyrverkerier-och-rosor-snuttigull-fnutt-pluttig, så jag är mellow. men nu är det ju J jag är tillsammans med, och han är inte sån. han är tvärtom. inse fakta... släpp sargen... valfri annan klyscha...

jag måste sluta vara rädd för att bli nekad kärlek. jag har alltid tyckt att det ska vara han som tar initiativet till att gulla, för då vet jag att allt är lugnt, att det är ok att vara snuttig. jag måste jobba mer. på ett bra sätt förstås, inte jobba som i att anstränga mig på ett negativt sätt, utan på ett positivt och konstruktivt sätt.

för det är inte fult att anstränga sig för att få vardagen att vara glittrig. och det är inte degraderande att göra saker för sin man, för hans skull.

gud vad jag svamlar.

men let's face it, jag är inte direkt i toppform just nu.

hade helst velat ha honom här med mig nu, men vi får gosa i morgon.
feck vad jag älskar dig. feck feck fecking enormt mycket.

och vips så betalade jag min amortering. internet är en gudagåva. tack för det.

helt underbart att jag kan slänga ut lite halvtråkiga inlägg om mitt liv så att alla kan läsa det. jag är bra generös mot den gråa massan. mot? är det ens rätt?
shit the same, det är ju ändå bara 3-4 stycken som läser det här evinnerliga tramset.


är sjukt jävla otaggad att skriva nåt. men det finns en hel uppsjö av saker jag egentligen vill skriva om. men, av kärlek till mig själv så kluddar jag ner det någon annanstans. för jag orkar inte med mer oförtjänt drama. back off, låt mig leva mitt liv, gå och red ut ditt istället. hepp!

fucking drama.

Johan: jag älskar dig, du är mitt allt, och jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska bli tvungen att hoppa ner från molnen. big love.

sweet child o´mine (-ish)

ligger i soffan och kollar på gay-galan. själv. med en skål chips och en pepsi max. och två ungar i sängarna. fan, det här är livet på en satans pinnjävel.

varför jag är själv?

snorky är ju på svensexa.

jag har haft junior och bunior hela dagen, och vi har lekt i gympasalen på skolan med alla andra buniors och deras mammor. jag kände mig för första gången som en småbarnsförälder, på riktigt. ambivalent. känner mig lite ambivalent. men jag var ju yngst, och lite (ehum.) annorlunda. men overall så kändes det jävligt bra. åkte hem, med mamma och frejkon i släptåg och käkade brända bullar. ungarna ville ut och leka, så jag pälsade på dem overaller och mössor och vantar och halsdukar och fan och hans moster. de lekte rart utanför, och jag tänkte att de kanske ville ha varm choklad. så jag drog fram kastrull, mjölk, kakao och socker och vevade runt i köket. reflekterade inte över det förrän mamma frågade vad jag gjorde. "varm choklad, det är ju så kallt ute så det är nog välkommet med varm choklad!" hon stirrade på mig och frågade (stolt) "är det min unge?!" och ja, fan. jag är ju så här.

mamma plus entourage åkte så småningom hem, och vi ritade star wars-karaktärer i köket. jag är bra på luke, men sämre på leia. och ganska kickass på r2d2. efter det kollade kidsen på episod VI och jag lagade mat. fick högsta poäng för käket, som vi inmundigade i vardagsrummet. för det är faktiskt en speciell lördag, då får man kladda i vardagsrummet! hällde upp en skål godis och sparkade igång den lilla sjöjungfrun (som var den ena filmen de kunde komma överens om). efter filmen (runtischikring halv nio) var det läggdags, och se på fan: "jaaa, jag älskar att sova!" sweet. blev nattade av Johan på speaker i telefonen, och swisch swosch så låg de i sängarna och gäspade. en kvart senare snarkades det.

jag är så jävla grym. de är så jävla grymma. det här är så jävla grymt.

och det här är så långt bort från hur mitt liv såg ut för ett år sedan.
och jag kunde inte bry mig mindre! HA!

för jag gör det jag vill, när jag vill, med dem jag vill. precis som det ska vara.


aa just det, gay-galan. "samtidigt, på heterogalan": videosnutt från huliganbråk på fotboll. så sant. tack för det.

och AIK och DIF bitchar om skadeståndet de är tvungna att betala. va fan, håll koll på ert rykte och vänd huliganerna ryggen istället för att hålla dem om densamma.
äh. losers.


såg nyss en tatuering en kamrat gjort, "CREAM" stod det. undrade smått och fick till svar "Cash Rules Everything Around Me". nej fyfan.

I RULE EVERYTHING AROUND ME.
och hör sen.

fridens scouter, och skål kosmonauter!

förlåt.

Nikotin

Jag är din slav.

men neeeej, jag ska inte vara det. det är jag som bestämmer. jag SKA bestämma. så ska det vara, inte tvärtom. jag ska inte vara svag.

jag undrar om det inte är som så att jag borde använda plåster/piller/tuggummi/sugtabletter? sånt där jävla skit som jag alltid totalsågat. men det är fan inte okej med hjärtklappning, ångest, rastlöshet (jag omorganiserade hela vinden igår) och handsvett. come on! det är nikotin, inte heroin.

och jag grät två gånger igår. en gång i duschen, för då hade inte mamma ringt inom rimlig tid, och en gång innan sängen, för då skrämde Johan mig. COME ON! vad är jag?!

och nu höll jag på att lägga upp ett ärende på nåt som kan lösas via ett ÄF. fan.

stackars den som läser det här, inget hänger ihop. värre än vanligt. men bear with me för guds skull.


kände mig totalt retarded i morse också. snubblade till (igen!) på väg till jobbet, så nu är mitt knä ännu knasigare och jag haltar. kom för sent gjorde jag också.
men jag har bunkrat upp med läkerol och en dosa catch dry mini lakrits (längsta priduktnamnet ever), så nu kanske jag överlever. eller så börjar jag gråta i telefon. vore inte den första iofs...

undrar vad som skulle hända om jag lät den här ligga uppe hela dagen? gud så roligt. o ja. akku-fucking-rat.

co-klassad? jorå. varför får jag sånt en sån här dag? 15 minuter av, ja inte vet jag. jag satt bara och gapade.

2 minuter kvar till lunch. wee. kul. lajbans. ge mig en göteborgs rapé!

nej, jag åt lunch. det var nom nom.

och nu har jag fikat. vanilj/grön chai citrus. trevlig blandning.
fika med mammut och Johan efter jobbet. trevlig blandning.

hittat mer te. och läkerol. fast läkerolen smakar inte tillräckligt mycket laktris. Salvi. det var fel. jag kanske kan tömma catch-påsarna och fylla dem med hockeypulver?

eller heroin?

slutar om 56 minuter.

17 minuter!


1 minut.

auf wienerschnitzel god dammit!

Angående Klack-hetsen kring yours truly:

vem har sagt att tjejer MÅSTE ha heels på krogen? vem har fått för sig att sneakers är sämre? vem påstår att heels automatiskt är det enda skodon en tjej, i Sverige, 2011 kan ha på sig?

sure, jag skulle aldrig köpa en riktigt stunning klänning som jag matchar med sneaks. men nu är det som så att jag äger TVÅ sådana klänningar, den ena hade jag på en julfest och den andra på ett bröllop. och nu hänger de i garderoben. för jag är inte en sån tjej. jag ÄR sneakers. låt mig vara.

att det faktiskt finns folk som ser ärligt chockade ut när jag säger att jag ska ha sneakers på mig är konstigt. udda. weird. och hjärntvättat. har folk blivit så indoktrinerade i den här stan att tanken på att ha sneaks inte ens faller dem in?

om vi säger såhär: att köpa ett par billiga heels på Din Sko bara för att ha heels är puckat. varför skulle jag? jag spenderar hellre pengar på ett par riktigt sweet sneaks än ett par hunkor på ett par pumps som, ja, är pumps. big whoop?

nej, män får sminka sig, kvinnor får gå i manskläder, och det är kosher för folk att klä sig i lackleggings, men sneakers på tjejer?! it's an outrage!!!



släpp sargen och låt mig vara.

usch vad upprörd jag blev. igen. som alltid när det gäller mina sneakers. tänk att mina kära vänner försökte klä ut mig innan en utekväll med lena ord som "du får låna mina heels, det är ok, det är mina favoriter, men DU får låna dem!" och "va? ska du ha sneakers på dig? VI KOMMER INTE KOMMA IIIIIIN!" (på Å2? ja, det är ju känt för att vara väldigt high class och exklusivt...)

det som verkligen satte spiken i kistan var när vi, drygt 17 år gamla, stod i kön till BMB och min vän sa åt oss på skarpen när vi rökte i kön: "ni kan ju inte röka här, vi kommmer inte komma IIIIIIIN!"
ungefär där insåg jag att det inte spelar någon roll vem man är eller hur man klär sig egentligen, vi skulle kamouflera oss så vi inte stack ut. ok när man är minderårig, det är dumt att väcka uppmärksamhet och riskera att bli nekad inträde. men vi är vuxna nu, det ÄR ok att vara sig själv.

fast, är det bara jag som nått den insikten?

äh, fyfan för ilska och irritation. jag blir bara taggad och får ännu större lust att göra tvärtom. bara för att.




ohm ohm ohm ohm ohm....


små människor: var små. jag tänker krama min man som kommer hem alldeles strax.
love love love love love love love