Kundtjänst

då var det över.
jag hade ett 80-talsfilmskollage i huvudet hela dagen, med U2´s "With Or Without You" som loopade om och om igen.
kollaget såg ut såhär: (allt är dimmigt, och scenerna fadar i slow motion.)
jag skrattar tills jag gråter, är svinförbannad i telefon över nåt jävla rikspucko, alla äter lunch och skrattar åt den stackarn som har köttbullar och makaroner, Kakmonstret langar hemlig-fika till mig, jag kramas med alla och en tår rinner nerför min kind (inzoomning på det här) och i slutscenen ger jag två V-tecken och säger "auf wienerschnitzel" för sista gången.

så blev det inte riktigt, men nästan. och med blommor från älskade kollegor och chef. och såklart kunde inte team awesome hålla sig. jag fick teckningar. allvarligt, det där är ett vuxendagis. och jag älskar dem allihopa.
(många "och" här.)

så, självklart, här kommer mitt sammandrag av tiden på PLK:

jag började i november 2009, som konsult via academic work. jag var ett par minuter sen första dagen, trots att jag bodde två snigelkryp bort. mitt hår skötte sig inte alls, det var nyfärgat och allmänt fräscht. det var jag inte van vid, så det tog lite längre tid att få till barret. hursom, jag springer över och säger "hej hopp, tjolaha hoppsan lite sen, hihi haha heeeeeokej då kör vi då?"

kände inte en kotte, trots att Kundtjänsten ligger mitt i stan och de flesta bor inom en radie på 5 km. hittade Numo där, och det tog en kvart innan vi var hemma med varann. allt gick bra, och alla var rara mot mig. det var knepigt med alla system man skulle hålla koll på, och när min mentor slängde över lurarna till mig och sa "här, nu får du ta ett samtal" då kissade jag nästan på mig. men sure, så farligt var det ju inte, och det mesta föll på plats ganska fort. till saken hör att jag inte riktigt var hemma med hela kontoret, jag gick mest runt själv och gjorde min grej.hade inga planer på att bli tjenis med alla, och gjorde därför inga försök till det. jag var ju bara konsult som jobbade extra, dessutom hade jag nog hemma.
men sen gjorde vi slut, el exo och jag, och jag började släppa taget.
jag blev mer bekväm på jobbet och började prata med andra än Numo och Tanterna.

efter drygt fyra månader råkade jag, av en slump prata med Johan. jag fick en kund som undrade över ett ärende, och jag såg att det var en "jowe" som jobbade med det, jag hörde mig för vem det var, och blev pekad i rätt håll. jag kluddade ner ärendenumret på en post-it och slank över. där satt en man och stirrade in i en skärm. jag frågade "är det du som är Johan?" och han vände upp huvudet och svarade att "ja, det är jag". ungefär där tappade jag talförmågan. heliga guds moder, de där jävla ögonen! han hade en sån där blick som gör en helt svag i benen, och han tittade rakt in i mina ögon. jag kunde fan inte formulera mig som folk. så jag sa nåt i stil med "öööh, kan du kolla på den här, kunden vill prata med dig, kan jag typ koppla över honom? vad har du för nummer?" (allt gick såklart i hundraåttio, så jag sluddrade nog mest). jag gick så casual jag kunde tillbaka till mitt skrivbord och kopplade över herr what's-his-face och öppnade outlooken.
"numo! omg, har du sett Johans ögon?!?!?!?! herregud, jag dööööööööör!"
hon svarade: "ja men grattis, hur lång tid tog det, ett halvår?!"
okej, jag kanske inte hade varit världens mest uppmärksamma
(fan, jag visste inte vad hälften av människorna där hette, än mindre hur de såg ut).
och ungefär där blev jag mer eller mindre såld.
men jag kunde ju inte!
jag skulle vara singel hur länge som helst, åka bort med mig själv och bara vara Sara. och jag kunde ju definitivt INTE hooka med en kollega, hur skulle det se ut?! och tänk om det skulle åt pipsvängen?!
men jag ville ha honom.
så tog det ett par veckor, och det var ett par lååååånga veckor fulla av nervositet och fnittrighet.
haha, jag skrev till Numo: "jag kommer aldrig mer kunna gå till jobbet skabbig!"

jag blev sjuk och fick världens värsta hosta, som gjorde att jag var tvungen att rossla loss mellan varje samtal. inte populärt. folk mailade mig och skrev:
"jag hör dig, sluta hosta!!!" jajaja, host, host, host, käften.
Johan skulle jobba över en kväll, och jag slutade 18:15, så vi började maila fram och tillbaka med varann framåt kvällen (hostan var en awesome ice-breaker förresten). han skrev att han skulle ut efter jobbet och ta en öl, lite casual sådär, ingen officiell inbjudan, och jag svarade att jag skulle hem och dricka te. det har visat sig efteråt att herr Johan hade en wingman som mailade "bjud kvinnan på en öl då!", men Johan är en mes så han gjorde inte det. jag hade iofs fnittrat som en skolflicka och inte vågat säga pip, så det var nog tur.
nåt som inte var tur, det var den dagen jag kom till jobbet och mådde pissråtta. jag hade feber och hostade som en gammal KOL-patient, och den enda lediga platsen på hela kontoret (det sitter typ 60 pers där) var såklart bredvid Johan.
mmm, tack för den. där trodde jag att jag hade förlorat alla chanser med honom, men icke:)

för några dagar senare kom jag till jobbet och loggade in på facebook, och hade en friend request. yeay, en ny kompis! kompisen var herr jowe. jag rodnade hela vägen till nästa vecka och tackade min lyckliga stjärna att jag satt bakom honom.
(det var ganska bra att han addade mig, för jag hade kollat igenom alla hans publika bilder fjorton gånger om).
vi började prata med varann där, och det visade sig att vi klickade ganska omgående.

lördagen den 24 april satt jag hemma hos pappa och hade precis fått veta att jag fått VG på den senaste tentan, och jag skulle ut och svänga de lurviga på kvällen, så det var en ganska frikkin awesome dag. då pluppar facebook till och det är Han som skriver. han skulle på nån födelsedagsfest, och eftersom jag också skulle ut tedde det sig ganska logiskt att vi kanske, möjligtvis kunde höras av? han kläckte en kommentar som fick mig att sätta lördagskaffet i halsen:
"hey, du kanske kan följa med på festen som min nya flickvän? =)"
eeeeh, va? vadå? vänta nu, det där var ganska blunt.
tihihihihihi. jag rodnade.
igen.

men vi kom fram till att det nog var bäst om vi hördes av senare på kvällen.
sagt och gjort. och sen råkade vi träffas utanför jobbet lite mer.

vi var jättehemliga. INGEN visste nåt. trodde vi. men tydligen så var vi jätte-obvious när vi gulligullade med varann. alla var med på det, och de tyckte nog mest att det var kul att vi hittat varann. jag jobbade HELA sommaren, oftast 08:00-18:00 och var ganska less på det, men hey, jag fick ju gå hem till Johan efter jobbet.
så morgonen efter var jag lycklig igen. jag började jobba mer på hösten, och till vintern jobbade jag heltid. sen utannonserades tjänsten på PLK, och jag sökte den
(hey, academic-lönen var ju skorpsmulor och jag hade slutat plugga). jag fick tjänsten och blev överlycklig!
första dagen på jobbet hade jag semester, för då var jag och Johan i Barcelona och njöt.
sjukt bra start, hee hee.

Johan hade sökt en chefstjänst, och det kröp fram att jag inte skulle få stanna om han fick den. jag föll i bitar, för vad skulle jag tycka?! klart han skulle ha tjänsten, fanns inte ens på kartan att han inte förtjänade den, men jag ville ju gärna behålla mitt jobb. tillsättningen av tjänsten drog ut på tiden, och månaderna gick. till sist fick jag reda på det: han fick den! ååh, me so happy! fast nej, vänta?
fan också.

jag tyckte inte att cheferna hade skött det hela snyggt, att de bara "du förresten, får han tjänsten är det so long kalsong" så jag bråkade. och fick en ursäkt samt en förklaring. fine.

jag sökte ett nytt jobb, och jag fick det. jag fucking fick det! och snudd på 4000 högre lön. hey, jag är inte dum. ge mig pengarna. och det var faktiskt på ABB. inte helt fel det heller. jag skrev på avtalet, och idag var min sista dag på PLK.
under den här tiden har jag lärt känna människor jag inte släpper i första taget, och jag har lärt mig så galet mycket om mig själv.

såå, sjukt lång text men: tack utav bara helvete för den här tiden.

och Johan: jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Meh.

i morgon är min näst sista dag på el jobbo. det har varit ungefär som en sorgeprocess, med ilska, förnekande, acceptans och allt annat (plus ett genuint hat gentemot alla kunder). men jag trodde att jag var klar nu. icke, för jag har fått så många fina kommentarer från alla kollegor att det är läskigt. heiv, min lilla värmlänning har till och med gjort ett kollage. laminerat. jag blir alldeles varm i hjärtat. och hon har bloggat om det också! aaah, så här underbara medarbetare kommer jag nog aldrig att ha. eller, jag vet att jag aldrig kommer att ha det. jag gick ju och blev ihop med en av dem...

det har varit jävligt kul, och bitvis jävligt tröligt (flera dagar med typ 30 i kö, med en kötid på över 8 minuter är inte att leka med). men all in all har det varit förbannat kul. två dagar kvar.


yikes.


ABB, here i come...

Varför jag hatar människor, del 2.

Styleroom.se

vilken enorm samling av doooooooooh. seriöst människor, det är inte romantiskt med sirliga bokstäver i självhäftande plast. det är definitivt inte kreativt och "mysigt" med en vitmålad IKEA-byrå du gått bananas på med slippapper. det är absolut inte classy med kuddar i New England-stil i en citytrea, nånstans i mellansverige. och det är såååå otroligt orätt med dyra inredningsmagasin på ditt billiga coffee table, som står i din billiga tvåa nånstans i norr.

allvarligt talat Sverige, hur många inredningsbutiker kan det finnas där utbudet består av vita saker? vita små änglar med text på, vita stenar med text på, vita kuddfodral med text (och spets!) på. vitt, vitt, vitt in absurdum!

men utöver det faktum att det är fasligt fult med vita, åttiotalsfluffiga lampskärmar med stora vita rosetter på, ja då är det faktumet att det uteslutande är korkade brudar som inreder såhär. yeah bitches, ni vet vad jag pratar om. jag tycker inget om de som bor i ett hus på landet, byggt nånstans runt 1850 och med det mesta av interiören kvar. bjälkar, vedspisar och ett trägolv tyngre än ett lok. catch my drift? nej, de rackarna får faktiskt inreda lite rustikt. det är liksom inte helt off. MEN! bor du i en lägenhet i ett halvsjabbigt område nånstans i en liten håla, då ska du hålla dig borta från shabby chic-stilen. så långt bort du kan. honestly. och dessutom, det nautiska temat fungerar inte, NICHT, alls i ett hus nånstans i nån förort där det närmsta vattendrag du har är fågelbadet du gjöt själv förra sommaren. nej du, det finns inget nautiskt över det. och det kommer aldrig att bli det heller, oavsett hur många Lion Estate-kuddar du köper. och nej, bara för att det är en stjärna på tyget så betyder det inte att du är lite hippt nautisk.
jag förstår inte, vad är det för fel på folk?!

höll på att glömma: de förbannade jävla tvålpumparna. det är en tvålpump folks, förvisso i glas och tvålen luktar satansgott, men det är fortfarande en tvålpump. och tyvärr, en tvålpump kommer aldrig att indikera klass. för det är en tvålpump. det värsta är ju människorna som köper den dyra pumpen, och när den goda tvålen är slut, ja då fyller de den med Lidl-tvål. gudars skymning så tacky.

något annat som är tacky, ja det är de svenska kvinnornas favoritsyssla: scrapbooking. skojar du med mig eller?! det sitter alltså brudar som är 20+ och klipper till små snirkliga bokstäver som de sedan limmar på ett spiralblock, och så kallar de det för hobby.

och sen lägger de ut bilderna på facebook.

jaa, vad kul.
"Carpe Diem", "Mina Tänder", "Mina Vänner" och "Herp & Derpinas bröllop" är några favoriter. ja, det där med tänderna var ju faktiskt små snirkliga bokstäver limmade på en ask. inte ett spiralblock. hade ju varit svårt att limma fast de små huggtänderna på ett skrovligt ark. för det är alltid skrovligt.
lite shabby chic sådär... aaaaah!

för att toppa den här skitbrulén med nåt, ja då kan jag ju nämna att ingen, absolut INGEN av de här inredningsbrudarna kan stava. allow me: "shabby chick" och "stillrent". det här är helt sant. och det cementerar min tes: det är bara korkade förortsbrudar som sysslar med sånt här.

och ja, de klär sig i vita tunikor med spetsdetaljer med jeansleggings och gladiatorsandaler/kilklackar, de har sjukt stora och långa halsband och alla har permanentat, mörkbrunt hår. och de röker. de är Maria Montazamis privata mongoarmé. och det värsta är att de flesta är i min ålder. rys rys rys rys rys rys.

vi kommer att dö!

på lördag, för att vara mer exakt.

honestly: http://apocalypse2011.com/

och det enda jag tänker är: hur kan jag tjäna pengar på detta?
det finns ju en helt uppsjö (läs: USA) av människor som tror på det här, på fullt allvar. man borde kunna ordna online betting. jag skulle bli miljardör. haha, freudian slip galore där. miljardÄR. hur som haver, är det inte väldigt sorgligt samtidigt? att det finns människor som är så pass indoktrinerade att de faktiskt tror på detta.

och nu råkade jag klicka runt lite på rage comics inne på memebase.com istället. attention span när det gäller apokalypsen? none.

om nu apokalypsen kommer, och alla icke troende bli "Left Below", hur kul skulle inte det bli?! jag ser scenen ur Pippi Långstrump, när de är i godisaffären.

trevligt.

men åter till hur tragiskt det är. de här människorna har säkerligen uppfostrats till att tro på den kristna guden, och därför är de säkerligen skuldbelagda över det mesta de känner och åtrår. de mår alltså inte helt bra. men de tror stenhårt på gud/änglar/demoner/satan/jesus och alla andra. så när en liten farbror kryper fram från sitt gömställe och säger att "you're all gonna die! repent!" då väljer de att tro på karln. varför? varför vill människorna så gärna tro att allt kommer att ta slut? jag menar, jag är överlycklig varje det gång det blir oväder, för vem vet? ett träd kanske blåser ner och orsakar rabalder. jag gillar när det händer saker. men come on, det finns en gräns för hur mycket mayhem man vill se! det är inte direkt så att jag i hemlighet önskar världen en ny tornado/tsunami/virusepidemi. jag vill bara att löven blåser runt lite. jag är inte galen. amerikaneserna däremot, de är fullkomligt urblåsta (pun totally intended).

men det kanske är en väldigt lokal apokalyps? liksom, centrerad över usa? som en laserpekare utplånas det. zap. errbody happeh.

Pixies - Where Is My Mind?

Varför jag hatar människor, del 1.

Facebook är av ondo, det vet alla. men egentligen är det inte helt och hållet facebooks fel. en viss procent av ondskan står användarna för.

i present to thee, exhibit A:
"Tjoo hoo!! Possitivt besked nyss!! :-)"

ok, nåt kul har hänt. men vad? varför skriver man inte vad? varför är man så jävla kåt på uppmärksamhet att man inte ens kan skriva ut vad det är som har genererat detta Tjoo hoo? ibland ser man dock motsatsen till Tjoo hoo, nämligen Boo hoo.
Boo hoo är också kryptisk. och Boo hoo genererar MÅNGA kommentarer i stil med "men vad har hänt?", "hur mår du?", och "jag lider med dig."

Boo hoo brukar se ut såhär:
"Fan lämna mig utanför erat jävla drama. Tänker inte bli mer indragen än vad jag redan är. Idiot som säger något annat!"

vem det gäller vet ingen, men författaren till denna knivskarpa kritik gentemot... nånting, svarar på kommentarerna med än mer kryptiska lines. genialiskt. really.

men allt går inte i grått! det finns inlägg som skanderar ut lycka, utan att vara kryptiska:
vi har tillbringat em på xxxxx, xxx har plaskat lite :) och så grilla vi lite, mysigt ♥

och det enda jag tänker är: jaha. good for you.
om Internet hade en gräns för hur mycket blaj och vem utanför det då närvarande sällskapet bryr sig om det här-ism hade den varit passerad för länge sen.

kusinen till det är förstås:
"Åh min älsklingsjeansjacka är helt borta :("

jag lider med dig, verkligen. och jag förstår att du var tvungen att posta det på facebook.

jag postar skit på facebook som är kul. eller, jag gjorde det tills den gick sönder. nu postar jag inget alls. (jag har upprättat ett 90-konto för de som vill ge bidrag till min stiftelse "Till minne av Pennys facebook". alla pengar går oavkortat till Herr Hitman som ligger på lur utanför Mark Zuckerbergs hus.) hursomhaver, det finns folk som postar så ointressanta och sjukt banala grejer att man vill spontanbajsa:

"Då beger vi oss mot en kväll med alkohol i goda vänners sällskap =) Trevlans!"

wow. helt klart "wow". du är alltså myndig, du har vänner och du vill visa det för alla. men eftersom du är myndig, och därmed vuxen, så skriver du som en gammal Bingo-kärring? act your fucking age! jag hatar folk som missbrukar ord som "trevligt" och "mysigt". det är väldigt sällan nåt är "trevligt", och när det är det så gäller det uteslutande släktträffar. "mysigt" är INTE synonymt med "fredag" och det är definitivt inte ok att använda ordet "mysigt" som slutkommentar på en egen statusuppdatering. att tweaka om orden så de låter lite mer "hembyggda" är inte heller ok. "Trevlans". seriöst?

mat är en annan grej. jag förstår, ni äter. jag med. men jag postar inte min
"fläskfilé med potatisgratäng, mumma! :D", eller min "tacos! åh, fredagsmys!". jag postar ABSOLUT inte min "helstekta ripa med enbär och mandelpotatis i gemytligt sällskap". FFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU!
eftersom facebook tillhör framtiden så kan man ju faktiskt lägga upp bilder också.
vad postar vi då? bilder på det vi ska äta! yeay! är det inte en chicky bit som ser ut som Jesus, ja då skiter jag i vad du äter. för faktiskt, du kan ALDRIG ta en scrumptious bild av din måltid och få den att se lika scrumptious ut online. för du är INTE en fotograf som frilansar för Bon Appétit. det är du inte, och du kommer aldrig att bli.

ibland översköljs min "wall" av värdelösa citat och länkar. länkarna följer man aldrig, men citaten går ju inte att missa. de svider i ögonen. som pollen. men ibland, och bara när det är fullmåne och planeterna ligger rätt, då ploppar det upp guldkorn. som den där jävla texten om barnmisshandel. jag kommer för mitt liv inte ihåg exakt hur den gick, men det här summerar ganska bra:

"ett barn blir påkommen av sin mamma med en färgpenna, mamman blir så vansinnigt arg att hon slänger barnet med huvudet före i väggen. barnet vaknar aldrig. mamman ser direkt efter att barnet skrivit "mamma, jag älskar dig" på väggen. POSTA DETTA PÅ DIN SIDA OM DU ÄR EMOT BARNMISSHANDEL!"

jag låg dubbelvikt. har aldrig garvat så mycket i hela mitt liv. det är så jävla tragiskt. och varför finns det inte ett ord för sånt här?! eller just det, det gör det ju, två stycken tillochmed: white trash. varsegoo.


nej fyfan för folk.






och vad är det värsta med allt detta?





allt är taget från min facebook, vilket innebär att alla dessa idioter har jag någon gång lagt till på min vänlista.
now if that's not a big turd in your chardonnay, i don't know what is!

över , ut.

Johan, hjärnan och en jävla längtan till juli.

Gräsänka. igen. fan fan fan. jag hatar Solna, jag hatar Arken och jag hatar att jag måste sova själv inatt. jag vill ju ha dina armar runt mig. jag vill sniffa dig i den där lilla gropen vid nyckelbenen. och jag vill ha dig.

det blev fel där en stund, en relativt kort stund, men ack så fel det blev. jag tappade taget om vad som var viktigt och...fuckade upp.
och jag är ledsen för det, det kommer aldrig att upprepas. det KAN aldrig upprepas. jag ger dig mitt allt och du är det första jag tänker på på morgonen. det är så jävla stort. du är det största jag har. jag nånsin kommer att ha. allt innan Dig har varit genrep och testsessioner inför the great gig. jag har soundcheckat och insett att det låtit jävligt falskt, jag har försökt mig på olika genrer och stilar, men har insett att det enda som klingar rätt är Johan.

och du låter mig blomstra, jag får hitta på hur mycket saker som helst (en diskborste med en blomma? javisst, varför inte? skräckfilmsposters? sure. ett tyg med psykedeliska dalahästar? snyggt!) det må låta banalt med inredningsdetaljer, men fuck me sideways, jag har reducerats till atomer förut, det här är stort för mig. och du tycker att jag är vacker. jämt.

herregud, kolla på dig själv. du är så satans fin! och du är så söt med ditt hår. gudars skymning, jag är så kär i dig så det är galet. och det var så kul att prata med dig på telefon idag. allt är så enkelt. det var det jag föll för, att allt är så naturligt och enkelt mellan oss. vi garvar med varann och åt varann, och vi kan jävlas med varann. jag älskar att jävlas med dig. översätt det, och jag älskar det också. för du är så förbannat...du.

gosh.

och det bästa är att ingen skulle höja på ögonbrynen om vi sa att vi skulle gifta oss. det är liksom redan verklighet. för vem skulle jag annars gifta mig med? nej, det finns inte.



men älskling, det är klart du blir lidande när min stackars hjärna går på högvarv. jag försöker fatta ett beslut snabbare än jag hade föreställt mig. onsdag. lite närmare än första september. vad ska jag göra? gå vidare, till en arbetsplats som kanske ger mig en fot in i ett företag jag aldrig hade drömt om, med högre lön, eller ska jag försöka hänga kvar? jag vill inte bli av med min semester (herregud, jag har inte haft semester sen -09) och jag vill inte lämna Kundtjänst med allt som det innebär. men ska jag chansa och tacka nej till tjänsten, och kolla en trappa upp om jag kan hoppa upp den första september? i nuläget verkar det senare vara det bästa valet (för min mage och mitt humör), men jag vet ju inte hur det ser ut på ABB. jag kan ju snurra in mig i tankar till jag inte vet vad som är upp eller ner, men det bästa är att vänta. till på onsdag. som nu känns sjukt långt borta.
vad jag än gör, så kommer det baseras på vad som händer på onsdag.
och ja, det ligger långt bort, men med pengarna från lägenheten kan jag skaffa körkort. crash course. bam. klart. jag är morgontrött, jag kommer INTE gå upp en halvtimme tidigare bara för att cykla till fucking Finnslätten. forgetaboutit.

men jag behöver min semester. honestly. jag BEHÖVER den. inte en sommar till, instängd, medan alla solar och badar utanför. tur att min Facebook är trasig, för då slipper jag iallafall se skiten.

jag skulle behöva en vecka i solen, med Dig. ensam. bara du, jag och en sol. en paraplydrink eller två kanske man kan klämma in också.

och jag behöver vakna en måndag, utan något på agendan förutom bad. kanske lite grillning? en promenad i hamnen? en glass månne? vem vet, vem bryr sig, vi gör vad vi vill, när vi vill. för det är sommar. och vi är rika.
(hihi, sweet)

och den här sommaren vill jag ha en äkta bränna, inte en dyr solariebränna. fan vad jag pressade innan bröllopet. haha, ingen skulle få veta att jag suttit på ett överhettat kontor en hel sommar...
geez, den sommaren var nuts. jag kommer ihåg en dag när jag var sååå nära att börja gråta. snittade 28 st i kö, 9 minuter kötid, hela dagen. det var inte okej. inte någonstans. definitivt inte med tanke på att jag till råga på allt jobbade tio timmars-pass, men trots det var så fattig att jag åt knäckemackor med räkost till både frukost och lunch. aldrig mer.
men INGET ont om knäckemackor med räkost! det är det enda jag tänker på innan jobbet. jag riktigt längtar till mina mackor. v-a-r-j-e d-a-g.


och nu längtar jag till sängen. egentligen är jag bara trött. jag längtar bara när Du ligger där.


Johan, jag älskar dig av hela mitt hjärta. du är the one and only.