KLICK, SNURR

fucking jobb idag. fucking trist. men vem fucking bryr sig när jag fick gå på ett spinningpass efteråt?!?!?! aaaah, total mayhem! i en rosa topp.

lyckan var total, men jag kände av mitt lilla knä till en början. knät? det smashade jag på ett spinningpass när jag var sexton. skon släppte när jag stod upp, och trampan tog ett varv, landade på mitt knä och mosade det. trampan? really? t-r-a-m-p-a-n? dude, jag är trött. och fortfarande lite endorfin-hög. tihi. snacka om att världen blir ett bättre plejs när man får knarka lite.

jag var en deppig, nybliven singel för ett par år sedan, och kickade på alla möjliga sätt. utom de sätt som faktiskt gav mig rena endorfiner. jag skräp-kickade så att säga. och nu kickar jag på sånt som får mig att tro gott om hela världen och dess framtid, i flera TIMMAR!

men i morgon är det en ny dag, och jag kommer med all säkerhet ha en sjujävla träningsvärk, så då jävlar blir det rygg och armar för hela slanten. haha, jag ska ju tvätta ett ton kläder, så man kanske kan räkna in det?

tvättkorgs-lyft 3x4 liksom.

hej måndag, you look lovely today!

solen skiner på snön och allt ser så där hopp-om-framtiden-iskt ut, åh i looove it!
hade två föreläsningar idag, som jag totalt sket i. dude. min mage fick gå före idag. dumma mage. bli snäll och gör som du ska istället! äcsh, det är inte magens fel, det är mitt. för eftersom morfar fyllde år igår knaprade jag cheesecake, tårta och drack vin. vi kom hem sent, så någon middag var det inte tal om.

och där fick jag, mitt dumma stycke. tänk på att om huvudet är dumt får kroppen lida!
true story, bro.

min stackars kropp fick en belöning i form av två online-pass, där jag hoppade hopprep med höga ben, och burpade burpies som om det inte fanns någon morgondag. varför två? för att jag hoppade passet i fredags, och tog en springtur istället. (intervaller, det är roliga grejer. hade jag varit en "sån" människa hade jag säkert skrikit och tjoat lite, men jag är fortfarande lite för kontrollerad. NÅN kan ju se mig, och tänk om de tror att jag är knäpp?!) det pass som jag skulle ha kört i fredags fokuserade väldigt mycket på ben, och det som stod på menyn idag hade mer armar och core, så jag mixade ihop dem. jag är fortfarande inte helt hemma på att göra hela burpies, mitt knä tycks inte vilja följa med i hela rörelsen, men det artar sig!

hade förstås lite ångest när jag gick igenom passet för fredagen, och det var idel "you can do it, don't cheat! eat well and do well! take a walk!" och jag som gick ut i fredags. inte all in dock, det blev ett par öl och en hamburgare (med ett av bröden borttagna förstås. äckligt med för mycket bröd.), but still. så jag blev lite ledsen och tänkte att "jaha, nu har jag ju förstört ALLT, med morfars födelsedag och fredagen och allt!" men skam den jäveln som ger sig. om man trillar av hästen, vad gör man då? ja, jag äter ju oftast upp den, men såna här hästmänniskor, de hoppar på kusen igen! och det är för fan DET jag ska göra, inte sad-faca över allt och vara ilsk. så jag körde två pass. och nu, nu sitter jag på hästfan igen. gnägg!

så, kom ihåg: även om the shit hits the fan så är inte matchen förlorad! det hade varit bättre om man inte kukade ur, men vad som är bättre än att göra ingenting, det är att göra NÅGOT, för då är du fortfarande bättre än vad du var innan!!!


love love love, nu ska jag duscha och ta en promenad i soooolskenet.

fridens ut.

One flew over the cuckoo's nest

som jag nämnde lite längre ner, där, så är det ju helg och jag är allmänt nöjd över det faktumet. helger är bra fina va, eller hur? som allergifria kattungar.

anywho, morfar fyller år idag (80 barre!!!) så jag och Johan knökade in oss i pappas bil och åkte ner till Ööööörebrooe och sjöng lite fint. och så åt vi lite mat. typ kyckling, och potatis. och så lite ris! fast det gjorde vi ju inte, vi åt italiensk buffé och drack rödvin. PÅ EN SÖNDAG! vi satt och gaggade i vardagsrummet efter att allt löst folk hade löst upp sig, och mamma berättade om hennes arbete i början av 80-talet. det låter ju inte direkt upphetsande såhär till en början, men hon är fan sjukare än jag trodde. min mor är avdelningschef på blod/mag/tarm-avdelningen (supersexigt namn va?) på stadens sjukhus och spenderar dagarna med att chefa sig. ibland torkar hon bajs också. för hon är sjuksköterska i grunden. och en av de där sjuksköterskorna som faktiskt är det in i själen, ni vet, det finns människor som faktiskt ÄR sitt yrke? hon är en av dem. hursom, på det glada 80-talet då denna berättelse utspelar sig, arbetade hon på ett äldreboende. för psyksjuka. eller, det var lite schizos, lite tanter som blivit dementa, en och en annan utvecklingsstörd gubbe och så nån stackars jävel som råkat bli hjärnskadad på äldre dar. alla de där russinen plockades ur den samhälleliga kakan och placerades på ett äldreboende. där min mor huserade. hon har aldrig varit särskilt konventionell (hon brukade ta hem de mindre lyckligt lottade barnen när hon var liten, och tvättade dem) och vet nog inte hur man stavar till "så kan man inte göra", så hon vårdade människorna som hon ansåg att människor bör vårdas. vid ett tillfälle kom hon på den lysande idén att hålla i en kräftskiva på avdelningen, så hon letade reda på vita dukar och långbord. en stingslig sköterska gnällde dock på henne och sa att det där, det var ju sveplakan! men de var ju oanvända, så det sket mamma i. hon plockade även lite rönnbärskvistar och la ut på bordet, eftersom hon vet hur man dukar ett bord med "känsla". de där rönnbären, de slutade dock i magen på merparten av patienterna till slut...
eftersom det var kräftskiva hade det köpts in kräftor, och alla som gnagt på en kräfta vet att det är sjukt pilligt. mamma FÖRSÖKTE skala de där kräftorna åt patienterna, men är man en kvinna på sex patienter, ja då blir det tight. hon löpte som en råtta mellan kräftorna och skalade så fingrarna blödde, men rätt vad det var så satt stroke-Lars (nu fick han heta så, och han kanske inte alls hade fått en stroke, men det är BESIDE THE POINT, jag försöker enbart få in lite "känsla") med ett kräfthuvud stirrandes från munnen. summa summarum: patienterna intog en lyxmiddag bestående av rönnbär och kräfthuvuden, vackert serverat på lik-lakan. men det kan jag lova, det hade de inte gjort om inte mamma hade gett sig fan på att även de skulle få ha kräftskiva! kudos!

mamma var (och är) väldigt bestämd, och vet hur hon ska få sin vilja igenom, så när hon tagit körkort lyckades hon tigga till sig en folka-buss som personalen kunde bruka. eftersom patienterna levde i en isolerad värld där (jag citerar) "de inte ens hade BLOMMOR I FÖNSTREN!" och de föredragna möbelmaterialen var galon och järn, så var det nog inte direkt en lycklig tid för de inlåsta stackarna. för så var det på den tiden, man låste in de icke önskvärda individerna tills de behagade dö. mamma, being the anarchist she is, tog folkan och knökade den full med patienter och personal och begav sig ut i världen. mer bestämt Stadsparken i Örebro. jag vet inte om nån varit i Stadsparken, men det är en stor park med plaskpool, klätterställningar och stora gräsmattor. där parkerade mamma folkan och släppte ut patienterna på grönbete. här gör vi ett litet avbrott för en matte-gåta: om du har 6 senil-dementa, schizofrena, lappsjuka pensionärer i en enorm park och 3 20-åriga vårdbiträden, hur lång tid tar det för patienterna att avvika från given plats?

funderar du?

bra.

svaret?

ungefär 35 sekunder. mamma och den övriga personalen fick panik och försökte fösa ihop patienterna innan de ställde till det ordentligt för sig själva och alla som råkade vara inom bit/spott/kramhåll. mamma hoppade in i folkan och började köra efter en av patienterna, medan den övriga personalen försökte locka alla andra mot bilen. mamma upptäckte efter ett tag att hon körde på gräset, så hon backade lite diskret och försökte få patienterna att bli intresserade av bilen istället för allt annat omkring, så hela den här scenen kan inte ha varit långt ifrån vad man ser i en fålla innan fåren ska klippas.

personalen lyckades till sist få in de lyriska patienterna i bilen, och mamma tänkte att de kunde ju inte åka tillbaka efter det här misslyckandet, patienterna skulle för fan få njuta av frisk luft i lugn och ro innan de åkte tillbaka! så de åkte hem till mormor och morfars villa. sex tokiga pensionärer lullade runt i mormors trädgård och drack saft samt länsade hennes hallonbuskar innan morfar kom hem och möttes av en man som myndigt sa "goddag, är herrn syster Åsas man?" morfar svarade att nej, han var inte hennes man. han var hennes far.

efter strapatsen åkte personal och patienter tillbaka till äldreboendet, men jag tror inte att någon nämnde något av vad som hänt för den stingsliga kärring-personalen. det blev liksom deras hemlighet.

min mor, ett jävla unikum.


sjukt trevligt hade vi idag, och nu sitter jag med en bit ost och njuter. puss påre föffan, och kom ihåg: om du ser en hop vitklädda, tufsiga människor med enorma leenden, räds icke! det kan mycket väl vara mamma som fått ännu en snilleblixt.

situation normal, all fucked up

...eller inteh. det är helg och jag frodas.

vader, vad är vader och vad har man dem till?! darth vader?

vad, vad, vad?!
honestly, jag går som om jag poopat i byxan. hoppas det lägger sig tills i morgon kväll, då är det löpning som står på tur. eller, vem ljuger jag för? jag löper inte, jag joggar och sprintar. målet är ju att kunna löpa 5 km på kortast möjligast tid.

hittade en ny favvo i morse, yeay! börja i plankposition, hoppa upp med båda fötterna till vänsterhanden, ner igen och upp till höger. jag dog lite.

kan inte göra en burpie utan att grimasera än, mina vader undrar vad jag gör när jag sträcker ut dem. men vafan, pain is temporary och jag byter gärna 30 sekunders brännande muskler mot ett helt liv av småkrämpor.

har kollat igenom Nikes motivations-kampanjer, och de är så jävla bra. inget jävla bullshit om att bli smal, vara pyntad och äta småsmulor, utan riktig hardcore motivation. är så trött på all denna thin-spo/pro-ana/pro-mia bullshit som snurrar runt på internet. och i verkliga världen för den delen. har en kille på jobbet som vill gå ner i vikt, vi pratade om det på julfesten (ååh, jag får fortfarande flashbacks av bergen av brysselkål... om nom nom) och jag förklarade för honom att det INTE går att leva på sockrat kaffe. visst, ok han älskar kaffe. låt karln dricka kaffe. jag sa att det är bra av den anledningen att det sätter igång kroppen, men dåligt för att det bränner i magen. jag som kagkatarrs-offer kan knappt titta på kaffe längre. det är för fan som flytande lava!!! anywho, jag sa att om din mage klarar av det kan du dricka kaffe till frukosten. han missförstod nog, för några dagar senare kom han stolt fram till mig med en kopp svart och sa att DET var hans frukost. och han hade TRE sockerbitar i.
panna, handflata, pleased to meet you!

men det här är ett så jävla tydligt exempel på vad folk håller på med. främst brudar dock. ingen frukost, mängder med kaffe, en liten isbergssallad till lunch och whatever man hittar till middag. alternativt pulver, soppor och bars som är fulla av socker och hittepå. min kära väninna (fuck, did i just say that?!) föll för flera år sen för nån jävla diet hon hittade online, som sa sig vara utvecklad av läkare. min röv. hon skulle äta en blodgrape till frukost, en kopp kaffe till lunch, och en liten köttbit till middag. i typ två veckor. sen skulle (i quote) "hela metabolismen förändras långsiktigt, och viktnedgången skulle fortsätta". need i say att hon först blev skinny, för att sedan gå upp alla kilon, plus några till? det var även hon som tuggade Synerlin-kapslar som om de vore godis och blev sjukt jittery. nu är hon vuxen och vettig, så hon joinade Viktväktarna efter hon födde sitt första barn och gick ner hur mycket som helst. och nej, hon gick inte upp igen. förrän hon blev preggo igen, vill säga. har redan rantat om det här förut, och även om min andra väninna (jepp, det är officiellt, jag är en tönt) som köpte Barbiedrogen. jag förstår inte! var kommer allt ifrån?! jag må vara (eller nej, jag VAR) en latmask, men jag har alltid ätit bra mat och haft ett sunt förhållande till den. jag har aldrig tyckt om färdigmat, feta såser och snabbmakaroner, för jag är min mors dotter och min mor vet hur man lagar riktig mat från scratch. vi ungar tyckte det var busigt när pappa gjorde hot dogs och snabbmakaroner till oss när vi var små, och vi åt det med andakt. vi visste att det var lika ovanligt och speciellt som McDonalds. visst, det finns de som säkerligen hade vuxit upp och ätit mängder av denna mat, bara för att. men faktum är att jag inte tycker om det. att jag vill veta allt om allt här i världen kan också vara en bidragande orsak. jag läser alltid innehållsförteckningar och jag undviker allt med dåliga tillsatser. det finns liksom ingen anledning till att köpa varor med till exempel glutamat i, det är inte sovjet vi lever i, vi har alltid ett val.


gudars skymning vad konstigt det känns att skriva om sånt här. istället för att klanka ner på andra höjer jag mig själv. vilket paradigmskifte! jag har alltid haft svårt för att skriva bra saker om mig själv, på ett skönt sätt. det blir lätt så jävla torftigt och... (gestikulerar med händerna på tangentbordet som om jag skriver jättefort samtidigt som jag ser snorkig ut)

men vafan. kära herr Jantelag: GTFO.

jag kan inte allt om allt, och jag är definitivt ingen jävla fitness-expert, men jag är tillräckligt kritisk och har just enough sunt förnuft för att kunna påstå att jag är på rätt väg. jag kommer aldrig bli som fanatikerna som låter all mental fritid gå till mat, det skulle bli så trååååååkigt. läste på bodyrock.tv vad en av instruktörerna äter på en typisk dag, och det verkade mumsigt. men sen läste jag vad hon tyckte om matlagning, och det skulle "gå så fort det bara går, med minimal ansträngning" och då insåg jag att hon inte njuter av mat. hon bara äter den för att hon måste. precis som många andra fitness-människor. mammas man till exempel, han har inget emot att knöka i sig en bytta kvarg direkt ur. eller att lägga weetabix i en shaker med lite mjölk och guzzla ner. stående gärna. on the go. bara för att få i sig näring. fy faaaaan vad tråkigt och ointressant. ok, visst. jag brukar svepa en shake på morgonen innan jobbet eller skolan. men det är för att jag inte hinner käka riktig frukost. varför jag inte hinner? för att jag hatar att borsta tänderna direkt efter att jag ätit något solitt. typ knäckebröd. yuck. men har jag tid vill jag äta på riktigt. för det är så jävla gott med mat! och frukost, den lille jäveln, har jag lärt mig tycka om. åt sällan frukost när jag var liten, och när jag blev tonåring var det ännu mer ointressant. jag brukade äta brunch istället, för då hade hela jag förstått att jag var vaken. men nu har jag lärt mig att vara hungrig på morgonen. till en början var det inte mycket till frukost att tala om, men jag sparkade igång förbränningen i alla fall. och nuförtiden vaknar jag och tänker (i nämnd ordning): snooze? snälla, en liiiten stund bara?! kissaaaa, frukoooost.

just det, jag räknade ju kalorier ett tag, för att se vad jag får i mig. och det var ju under all kritik. jag låg oftast på ett kalori-intag på runt 900-1000, så jag tror det är safe to say att jag kommer gå ner i vikt om jag äter mer och tränar. jag måste få i mig mellanmål. funkar bra hittills. jag är ju ändå hungrigare nuförtiden ("nuförtiden", som om jag tränat i ett år redan. men hey, det är sant.) och jag är en sån som i princip bryter ihop och dör om jag inte får mat när jag blir lite hungrig. det finns folk (mannen i mitt liv till exempel) som äter lunch vid tolv, och som vid sex börjar bli "lite sugna". äter jag inte på sex timmar dör jag. fyra, tops. actimel-shottarna är en riktig life-saver, både magmässigt och mellanmålsmässigt. min magkatarr har jag inte hört av på flera veckor nu (tror att det var runt nyår som jag började dricka dem) och de är mums-mums. man överlever i några timmar på en sån, och de är inte överdrivet dyra heller. hey, student-plånboken tackar allra ödmjukast! fast, den blev nog lite svettig och drog sig nervöst i slipsen när jag shoppade idag. men vad, jag BEHÖVDE ett underställ och nya löparbrallor. stod och fingrade på Houdinis grejer, men slet mig därifrån. (de är såååååå mjuka och lena, och rosa, och fina, och rara, och är som regnbågar och sockervadd och sommarblomster!). sen BEHÖVDE jag en ny bikini till i sommar, en virkad liten sak med träpärlor som ser ut som kärlek känns. åååh, sommar.

hörde jag 5 minus?

yes.

nu kokar jag mig en kopp kamomill-te och browsar igenom bilderna på hotellet en gång till...

vilket hotell? åh, bara det i Turkiet som är dunder-all-inclusive som jag ska trippa runt på i juni. nämnde jag att de har ett vattenland?

Fa Kin Su Pah

asså, träningsvärken i magmusklerna. insane. i kombination med min hosta. fucking insane! så förbannat skönt. låg på rygg och tittade på The Last Lions (se den, förbannat bra dokumentär om ja, lejon. förstås.) igår och vevade med benen i luften. hittade en tokig routine för insida lår, och låt mig säga såhär: there will be no nookie for pookie!

hoppade även på BodyRockers 30 Day Challenge idag, så nu finns det verkligen ingen jävla anledning till att inte fortsätta. kul att de är kanadensare. det enda jag ser är South Park. höhöhöhöhö.

Auf Veganschnitzel! (haha, höhö, hajar du? hahaha. aah, hilarious. ja det var alltså en pass till det faktum att jag har gått all in på kosten på sistone. men nej, jag är inte vegan. jag är för allergisk mot baljväxter. which reminds me: jag beställde en kopp kaffe på ett fik, och baristan frågade om jag ville ha mjölk i. jag svarade att jag inte klarar laktos så hon erbjöd mig ett alternativ. jag lyssnade inte riktigt på vad hon sa, för jag antog förstås att hon pratade om laktosfri mjölk. she did not. jag tog EN klunk av kaffet och sen harklade, rosslade, hostade och kvillrade jag i en timme. sojamjölk kills. just det, jag skulle ju gå. nu går jag. hej då!)

sh-shake it, sh-shake it!

låg ju döende i en vecka (you say "förkylning", i say "fuck you") så jag har inte rört mig längre än jag behöver. okej då, jag rörde mig inte obscent mycket innan heller. om sanningen ska fram.

anywho, snörade på mig skorna och kutade ut i snön. (snö förresten, får allt att se sjukt annorlunda ut, jag tappade bort mig på min vanliga slinga!) allt började bra, hittade ett skönt tempo och en fin rytm som jag följde. tills jag sprang in i en vägg. inte bokstavligt talat förstås, jag är inte SÅ loopy. hela bröstkorgen snörde ihop sig och jag började kippa efter andan. blev så förbannat sur. och jag fick dunderont i öronen samtidigt. så då drog jag ut plupparna (sorry Filip & Fredriks podcast) och fortsatte utan öron-glädje.

det var så JÄVLA irriterande! när jag till sist kom hem var jag så sur och bedrövad att jag för en mikrosekund råkade tänka att "nej, jag kan inte det här. jag kommer aldrig bli så där fit och stark som jag hade tänkt." men hörru du, ditt lilla troll, du ska bara sitta still och hålla käften, för ingen har frågat om din åsikt! jag hatar det där trollet.

när jag kom in tog jag tag i min knasiga höftböj som ballade ur i höstas. den är så random, kommer från ingenstans och svider, och sen försvinner den efter nån dag. men jag stretchade och stretchade...och stretchade. jag tror att det kommer bli bättre med tiden. vila, stretcha, spring, stretcha, vila, styrketräna ben och rumpa, stretcha, vila...
jag hade ansträngnings-astma när jag var liten, som nästan helt har vuxit bort, men den gjorde sig påmind idag. jag tror att det kanske inte var jättesmart att ge mig ut i kylan nu när jag fortfarande är liiite döende, men så får det vara. jag har en Bricanyl stående hemma, och idag blev jag tvungen att använda den. och HOLY MOTHERFUCKING JESUS vad den tog. jag skakar som ett asplöv (och hade jag varit tecknad hade det rykt om tangenterna, så frikkin fort skriver jag) och ser antagligen lite tjackig ut. än en gång så tror jag att det kommer försvinna med tiden. jag ger det några gånger till utan Bricanyl, sen får jag väl börja preppa med den innan jag ger mig ut.

jag vet inte om nån läser den här bloggen längre, och om nån nu gör det: om denne har åsikter om att jag nu byter fokus? som om jag bryr mig ändå, haha. lilla bloggen, nu ska du få fyllas med en massa träningsgoja och annat skoj. för Sara, tänk på det här:
DO OR DO NOT, THERE IS NO TRY.

fitspo

hon som aldrig bloggar med bilder levererar en bildbomb! jisses. men nu är det såhär va, jag ska springa Vårruset, och jag ska göra det bra. har ett träningsschema klart, så nu jävlar kör vi.
(ja, alla bilder är skamlöst stulna från en herrans massa människor. och det är mycket möjligt att jag älskar dem alla.)

jag är en pro-anas våta dröm.

jag vet inte hur det är med dig, men jag tappar aptiten så fort jag blir lite snuvig. så du anar ju hur jävla hungrig jag är just nu, när jag ligger för döden och allt. TVINGADE i mig en matlåda vid halv fyra idag, samt en kvarts tonfisksallad vid sju. utöver detta har jag druckit en miljard koppar citron/honung/kamomill-te (för att var för sig är de jättebra och fina, men tillsammans är de en jävla knock-out!), så det enda jag gör är att kissa. som en inkontinent häst. och jag har funderat starkt på att gå och sova i två timmar nu. men gör jag det kommer jag vända på hela jävla dygnet igen. så jag pinar mig själv genom denna eminenta lördagskväll. Bröderna sitter i köket och spelar poker och dricker whiskey, och jag grinar fan nästan. jag som såg fram emot den här helgen. men icke. så vad göra?

lutar åt ett avsnitt av BBCs Frozen Earth. kan vara så att jag behöver gå och kräkas först dock. för alla känsliga: sluta läs ungefär...nu.




smaken av att halvt barfa upp en kopp citron/honung/kamomill-te är inte den bästa. speciellt inte när den spetsades till av lite tonfisk.


det är helt otroligt vad dåligt jag mår så fort jag blir sjuk. har en sån där räkna-kalorier-app där jag fyller i vad jag äter för att droppa ett par kilo innan jag drar igång med Träningen. äter du för mycket blir stapeln röd, äter du dock för lite blir den gul. mina staplar ser ut att ha hepatit c. jag måste bli frisk.

nej, fuck alla er, nu går jag och kissar för hundrade gången idag.

auf wiener....ja du vet.

ugh.

jag är sjuk. typ döende. fryser som en anorektisk eskimå som blivit av med sin anorak, och min hals känns PRECIS som gubbens i Strepsils-reklamen. jag är lite snuvig också. så ja, jag ÄR döende. var tvungen att ställa in kvällens aktiviteter också, och det gör mig ännu surare. jag vill dricka gott och fnittra med fina vänner, inte sitta med en nalle på axeln som huvudstöd för mitt enormt tunga huvud. det är jättetungt. jag skojar inte. antingen har mitt huvud tjockat på sig eller så har mina muskler förtvinat. jag har hört att de gör det, musklerna, när man dör. ännu ett bevis för min annalkande död.

var som tur var ledig idag också, så jag har inte bara filat på mitt testamente (iPhonen går till Johan, så han kan ha en på udda dagar och en på jämna) utan jag har även tvättat, städat, lagat en persienn och pillat med pärlplattor. gravt underskattad syssla. inte säker på exakt hur många timmar jag la ner, men jag vet att det var O.C när jag började och Rocky när jag slutade (jag bytte kanal lite grann däremellan, hemskt vad högt ljud det är på vissa kanaler. nej jag kunde självklart inte sänka, receivern står ju i ett skåp vars lucka var stängd, och jag satt fan på golvet vid soffan. det är säkert en omväg runt bordet på 2 meter!). det blev en Pacman med två spöken, en piranha-plant, en one up-svamp, en ?-låda och en Space Invader. jag måste säga att jag blev sjukligt jävla nöjd. men nu uppstår ju frågan: var ska jag göra av dem?

på väggen? vilken vägg? alla? ska de sitta högt upp eller långt ner? ska de vara hemliga så man liksom bara råkar upptäcka dem eller ska de vara centrerade och i blickfånget? ska jag slänga upp en bild på facebook bara för att skryta över min nörd-retro-coolhet? eller ska jag helt enkelt bara gå och sova och fundera på det här i morgon? ja.

wienerschnitzel.

ok, det här tänker jag inte upprepa, så pay attention!

fast, det finns ju i text. online. så det går alltid att harva igenom på nytt om man vill.
anywho...

pratade med lillkusinen på facebook, och hon undrade kring min eminenta väninna Michaela, om det möjligtvis var hon som hade lila byxor med ett glittrigt tigerhuvud på, den där dagen jag såg henne i skolan för första gången i nian. "jodå!", svarade jag glatt, "...och struket hår!" kusin frågade "vad för nåt?" och jag insåg där och då att jag har gått och blivit gammal.

struket hår ja. på den här tiden som sagan utspelar sig så existerade bara plattänger hos de dyra, syrianska frisörerna inne i city, och som 14-åring var det svårt att få ekonomin att gå runt. så vi la huvudet på strykbrädan, kammade ut håret och ställde in strykjärnet på "siden". sen, ja strök vi det. liksom. inte så konstigt. DÅ! idag ska man ha ion-ceramic plating på tången, den ska vara liten och behändig, och man ska förbehandla håret med allsköns produkter. tänk vad utvecklingen går framåt. hur som helst, på den här magiska tiden runt millennie-skiftet hade vi utöver det otroligt raka (och bitvis brända och frissiga)håret även något som kallades "Savann-byxor". google it, i dare you. de kan ha varit gjora av polyester, eller viskos, eller en blandning av nämnda helvetes-material, och skulle GÄRNA vara så tighta att gårdagens lunch lätt kunde anas genom det vita tyget. för vita, de skulle det vara. hur skulle annars de svarta stringtrosorna synas?! (jag hade ett par med en fjäril baktill, som nån slags sadistisk spetsapplikation som alltid vek sig inåt) till detta var det inte mer än rätt att ha ett spaghetti strap-linne samt en push-up från avgrunden. inte för att det var så mycket att pusha upp. såg nog mest ut som två kycklingfiléer i en alldeles för liten fryspåse. till detta hade de riktigt moderna tjejerna platåskor. gärna svarta. i mocka. eller Buffalo-skor. eller som jag, ett par vita Adidas Superstars (nånstans fanns det en vaken konfektions-hjärncell). som grädde på moset ihängdes öronen ett par ringar modell jumbo, samt tonade solglasögon (lila eller blå) med strass. ett hjärta kanske? eller en stjärna. jag hade en stjärna. glasögonen var tonade i blått, och jag kände mig direkt som J-Lo. alla viktiga attiraljer en fjortis kan tänkas behöva då, var gjorde man av dem? i en pytteliten handväska förstås! betänk nu att detta var på den tiden då mobiltelefonen hette Nokia 3310 och var om möjligt ännu mer otymplig än en iPhone. så det var inte direkt enkelt att knöka ner läppglans, telefon, nycklar, pengar och cigaretter. som kostade lika mycket som en normalstor latte gör idag.

just det! jisses, vi hade ju CD Walkmans! herre jistanes, man var tvungen att ha en hockeytrunk för att få plats med dem, och eftersom MP3-filen inte riktigt hade slagit igenom kunde man räkna med att skivorna hade plats för cirka 20 låtar. vilket förstås ledde till att man fick vara noga med vilken skiva man satte i spelaren innan man gick hemifrån. min favvo var nån av Eminems, och Puff Daddys No Way Out. jepp, han hette Puff Daddy då. vänta nu, har jag varit med om en "The Artist Formerly Known As Prince"-fas? trevligt.


nu är jag klar. eller, rättare sagt: det här är fan guld-material för en bok. kanske skulle dra ihop mina medbrottslingar till att skriva en nej-för-fan-kommer-ni-ihåg-ååååh-neeeej-bibel?

så till er, modebloggande fjortonåringar: sluta med det. you WILL be sorry, trust me.
jag är sååå tacksam över avsaknaden av digitala bilder som kan tänkas florera på internet idag, för jag vill verkligen inte bli påmind om söndernoppade (eller hey, i mitt fall, avrakade!) ögonbryn, bredspackel-foundation, Miss Sixty-jeans posing, rökringsrekord, lila polyester och toppar med "strategiskt" placerade dragkedjor och miniryggsäckar.

i bid you adieu, nu ska den här oerhört vuxna kvinnan dricka en kopp kamomill-te och förtränga eventuella flashbacks från tiden då Fubu var ett socialt accepterat märke.

Bah, humbug.

åh gurgel, spott, fräs. "stormen Emil" visade sig vara lika mycket storm som en hårfön. fast blötare. dude, det forsar slaskigt vatten över hela stan. snacka om måndags-feel när jag tio minuter i åtta öppnade dörren och gick ut i morse. jag ägde närmare en miljard paraplyer förut, nu hittar jag inte ens den där lilla påsen man ska dra över paraplyet. which means att jag var tvungen att sabba frisyren och dra på mig luvan på jackan. så, ja, jag såg ju i varje fall ut som ett storm-offer när jag kom fram. äh. jag tyckte bättre om Dagmar. det var dessutom roligare att hötta med näven upp mot himlen och skrika "DAAAAAGMAAAAAAR!" det blir ju inte riktigt samma sak med "EEEEEEMIIIIL!". du vet, på grund av Astrid Lindgren och hennes påfund.

men nu ligger jag i sängen med filt över benen, så nu får det regna hur mycket det vill. skickade in Hemtentan nyss, och jag måste säga att det inte var med lätta klick jag tryckte på "skicka". fucking hideous. jag har alltid lite ångest när jag ska skicka in nåt, men nu var det fan riktigt illa. kan ha att göra med att tentan är på 7,5 hp. men nu är det gjort. heppåre tentajävel.

och heppåre julen. den gick fort. och saknade snö. vi hade fan 30 grader kallt (och tomtar överallt!) förra året, och snön gnistrade. var man än tittade var det vackert, vintrigt och ljust. i år var det slask, brunt, plusgrader och mörkt. jävla pissiga växthuseffekt. inte undra på att britter dricker så jävla mycket te när de tvingas leva med kall-fuktiga (it's a word!) vintrar. på tal om te så har jag hittat en ny favorit: kamomill! inte bara doftar det holistisk hippie, det smakar mumsmums också. och är bra för mig mage. som valde att få en magkatarrs-attack lagom till jul. heja omeprazol, yoghurt, kokt mat och proviva. den utlösande faktorn kan ha varit den koppen kaffe jag svepte en kväll. svart. jävla mes-mage.

men ok då, jag ska sluta stressa och äta super-stark mat. men wasabi, chili, vitlök och sambal oelek är ju så gott! meeeees-maaaage!

så, då har vi klarat av vädret och hälsan. vad är kvar? jo, vi måste ju diskutera PROs årliga boule-turnering! heck, jag är en tant.

som INTE klarar av Barbie-filmer. allvarligt, vad fan är det här?! (det är inte jag som tittar, det är det halsflussiga barnet. ju.) sämre animering, handling, sånger och dubbning får man leta efter. vad fan hände med barnfilmer? det är lika mycket substans som i en jävla ostfralla.

det blir nog en arg insändare om det här. efter min tupplur.