fast, det finns ju i text. online. så det går alltid att harva igenom på nytt om man vill.
anywho...
pratade med lillkusinen på facebook, och hon undrade kring min eminenta väninna Michaela, om det möjligtvis var hon som hade lila byxor med ett glittrigt tigerhuvud på, den där dagen jag såg henne i skolan för första gången i nian. "jodå!", svarade jag glatt, "...och struket hår!" kusin frågade "vad för nåt?" och jag insåg där och då att jag har gått och blivit gammal.
struket hår ja. på den här tiden som sagan utspelar sig så existerade bara plattänger hos de dyra, syrianska frisörerna inne i city, och som 14-åring var det svårt att få ekonomin att gå runt. så vi la huvudet på strykbrädan, kammade ut håret och ställde in strykjärnet på "siden". sen, ja strök vi det. liksom. inte så konstigt. DÅ! idag ska man ha ion-ceramic plating på tången, den ska vara liten och behändig, och man ska förbehandla håret med allsköns produkter. tänk vad utvecklingen går framåt. hur som helst, på den här magiska tiden runt millennie-skiftet hade vi utöver det otroligt raka (och bitvis brända och frissiga)håret även något som kallades "Savann-byxor". google it, i dare you. de kan ha varit gjora av polyester, eller viskos, eller en blandning av nämnda helvetes-material, och skulle GÄRNA vara så tighta att gårdagens lunch lätt kunde anas genom det vita tyget. för vita, de skulle det vara. hur skulle annars de svarta stringtrosorna synas?! (jag hade ett par med en fjäril baktill, som nån slags sadistisk spetsapplikation som alltid vek sig inåt) till detta var det inte mer än rätt att ha ett spaghetti strap-linne samt en push-up från avgrunden. inte för att det var så mycket att pusha upp. såg nog mest ut som två kycklingfiléer i en alldeles för liten fryspåse. till detta hade de riktigt moderna tjejerna platåskor. gärna svarta. i mocka. eller Buffalo-skor. eller som jag, ett par vita Adidas Superstars (nånstans fanns det en vaken konfektions-hjärncell). som grädde på moset ihängdes öronen ett par ringar modell jumbo, samt tonade solglasögon (lila eller blå) med strass. ett hjärta kanske? eller en stjärna. jag hade en stjärna. glasögonen var tonade i blått, och jag kände mig direkt som J-Lo. alla viktiga attiraljer en fjortis kan tänkas behöva då, var gjorde man av dem? i en pytteliten handväska förstås! betänk nu att detta var på den tiden då mobiltelefonen hette Nokia 3310 och var om möjligt ännu mer otymplig än en iPhone. så det var inte direkt enkelt att knöka ner läppglans, telefon, nycklar, pengar och cigaretter. som kostade lika mycket som en normalstor latte gör idag.
just det! jisses, vi hade ju CD Walkmans! herre jistanes, man var tvungen att ha en hockeytrunk för att få plats med dem, och eftersom MP3-filen inte riktigt hade slagit igenom kunde man räkna med att skivorna hade plats för cirka 20 låtar. vilket förstås ledde till att man fick vara noga med vilken skiva man satte i spelaren innan man gick hemifrån. min favvo var nån av Eminems, och Puff Daddys No Way Out. jepp, han hette Puff Daddy då. vänta nu, har jag varit med om en "The Artist Formerly Known As Prince"-fas? trevligt.
nu är jag klar. eller, rättare sagt: det här är fan guld-material för en bok. kanske skulle dra ihop mina medbrottslingar till att skriva en nej-för-fan-kommer-ni-ihåg-ååååh-neeeej-bibel?
så till er, modebloggande fjortonåringar: sluta med det. you WILL be sorry, trust me.
jag är sååå tacksam över avsaknaden av digitala bilder som kan tänkas florera på internet idag, för jag vill verkligen inte bli påmind om söndernoppade (eller hey, i mitt fall, avrakade!) ögonbryn, bredspackel-foundation, Miss Sixty-jeans posing, rökringsrekord, lila polyester och toppar med "strategiskt" placerade dragkedjor och miniryggsäckar.
i bid you adieu, nu ska den här oerhört vuxna kvinnan dricka en kopp kamomill-te och förtränga eventuella flashbacks från tiden då Fubu var ett socialt accepterat märke.
