Kundtjänst

då var det över.
jag hade ett 80-talsfilmskollage i huvudet hela dagen, med U2´s "With Or Without You" som loopade om och om igen.
kollaget såg ut såhär: (allt är dimmigt, och scenerna fadar i slow motion.)
jag skrattar tills jag gråter, är svinförbannad i telefon över nåt jävla rikspucko, alla äter lunch och skrattar åt den stackarn som har köttbullar och makaroner, Kakmonstret langar hemlig-fika till mig, jag kramas med alla och en tår rinner nerför min kind (inzoomning på det här) och i slutscenen ger jag två V-tecken och säger "auf wienerschnitzel" för sista gången.

så blev det inte riktigt, men nästan. och med blommor från älskade kollegor och chef. och såklart kunde inte team awesome hålla sig. jag fick teckningar. allvarligt, det där är ett vuxendagis. och jag älskar dem allihopa.
(många "och" här.)

så, självklart, här kommer mitt sammandrag av tiden på PLK:

jag började i november 2009, som konsult via academic work. jag var ett par minuter sen första dagen, trots att jag bodde två snigelkryp bort. mitt hår skötte sig inte alls, det var nyfärgat och allmänt fräscht. det var jag inte van vid, så det tog lite längre tid att få till barret. hursom, jag springer över och säger "hej hopp, tjolaha hoppsan lite sen, hihi haha heeeeeokej då kör vi då?"

kände inte en kotte, trots att Kundtjänsten ligger mitt i stan och de flesta bor inom en radie på 5 km. hittade Numo där, och det tog en kvart innan vi var hemma med varann. allt gick bra, och alla var rara mot mig. det var knepigt med alla system man skulle hålla koll på, och när min mentor slängde över lurarna till mig och sa "här, nu får du ta ett samtal" då kissade jag nästan på mig. men sure, så farligt var det ju inte, och det mesta föll på plats ganska fort. till saken hör att jag inte riktigt var hemma med hela kontoret, jag gick mest runt själv och gjorde min grej.hade inga planer på att bli tjenis med alla, och gjorde därför inga försök till det. jag var ju bara konsult som jobbade extra, dessutom hade jag nog hemma.
men sen gjorde vi slut, el exo och jag, och jag började släppa taget.
jag blev mer bekväm på jobbet och började prata med andra än Numo och Tanterna.

efter drygt fyra månader råkade jag, av en slump prata med Johan. jag fick en kund som undrade över ett ärende, och jag såg att det var en "jowe" som jobbade med det, jag hörde mig för vem det var, och blev pekad i rätt håll. jag kluddade ner ärendenumret på en post-it och slank över. där satt en man och stirrade in i en skärm. jag frågade "är det du som är Johan?" och han vände upp huvudet och svarade att "ja, det är jag". ungefär där tappade jag talförmågan. heliga guds moder, de där jävla ögonen! han hade en sån där blick som gör en helt svag i benen, och han tittade rakt in i mina ögon. jag kunde fan inte formulera mig som folk. så jag sa nåt i stil med "öööh, kan du kolla på den här, kunden vill prata med dig, kan jag typ koppla över honom? vad har du för nummer?" (allt gick såklart i hundraåttio, så jag sluddrade nog mest). jag gick så casual jag kunde tillbaka till mitt skrivbord och kopplade över herr what's-his-face och öppnade outlooken.
"numo! omg, har du sett Johans ögon?!?!?!?! herregud, jag dööööööööör!"
hon svarade: "ja men grattis, hur lång tid tog det, ett halvår?!"
okej, jag kanske inte hade varit världens mest uppmärksamma
(fan, jag visste inte vad hälften av människorna där hette, än mindre hur de såg ut).
och ungefär där blev jag mer eller mindre såld.
men jag kunde ju inte!
jag skulle vara singel hur länge som helst, åka bort med mig själv och bara vara Sara. och jag kunde ju definitivt INTE hooka med en kollega, hur skulle det se ut?! och tänk om det skulle åt pipsvängen?!
men jag ville ha honom.
så tog det ett par veckor, och det var ett par lååååånga veckor fulla av nervositet och fnittrighet.
haha, jag skrev till Numo: "jag kommer aldrig mer kunna gå till jobbet skabbig!"

jag blev sjuk och fick världens värsta hosta, som gjorde att jag var tvungen att rossla loss mellan varje samtal. inte populärt. folk mailade mig och skrev:
"jag hör dig, sluta hosta!!!" jajaja, host, host, host, käften.
Johan skulle jobba över en kväll, och jag slutade 18:15, så vi började maila fram och tillbaka med varann framåt kvällen (hostan var en awesome ice-breaker förresten). han skrev att han skulle ut efter jobbet och ta en öl, lite casual sådär, ingen officiell inbjudan, och jag svarade att jag skulle hem och dricka te. det har visat sig efteråt att herr Johan hade en wingman som mailade "bjud kvinnan på en öl då!", men Johan är en mes så han gjorde inte det. jag hade iofs fnittrat som en skolflicka och inte vågat säga pip, så det var nog tur.
nåt som inte var tur, det var den dagen jag kom till jobbet och mådde pissråtta. jag hade feber och hostade som en gammal KOL-patient, och den enda lediga platsen på hela kontoret (det sitter typ 60 pers där) var såklart bredvid Johan.
mmm, tack för den. där trodde jag att jag hade förlorat alla chanser med honom, men icke:)

för några dagar senare kom jag till jobbet och loggade in på facebook, och hade en friend request. yeay, en ny kompis! kompisen var herr jowe. jag rodnade hela vägen till nästa vecka och tackade min lyckliga stjärna att jag satt bakom honom.
(det var ganska bra att han addade mig, för jag hade kollat igenom alla hans publika bilder fjorton gånger om).
vi började prata med varann där, och det visade sig att vi klickade ganska omgående.

lördagen den 24 april satt jag hemma hos pappa och hade precis fått veta att jag fått VG på den senaste tentan, och jag skulle ut och svänga de lurviga på kvällen, så det var en ganska frikkin awesome dag. då pluppar facebook till och det är Han som skriver. han skulle på nån födelsedagsfest, och eftersom jag också skulle ut tedde det sig ganska logiskt att vi kanske, möjligtvis kunde höras av? han kläckte en kommentar som fick mig att sätta lördagskaffet i halsen:
"hey, du kanske kan följa med på festen som min nya flickvän? =)"
eeeeh, va? vadå? vänta nu, det där var ganska blunt.
tihihihihihi. jag rodnade.
igen.

men vi kom fram till att det nog var bäst om vi hördes av senare på kvällen.
sagt och gjort. och sen råkade vi träffas utanför jobbet lite mer.

vi var jättehemliga. INGEN visste nåt. trodde vi. men tydligen så var vi jätte-obvious när vi gulligullade med varann. alla var med på det, och de tyckte nog mest att det var kul att vi hittat varann. jag jobbade HELA sommaren, oftast 08:00-18:00 och var ganska less på det, men hey, jag fick ju gå hem till Johan efter jobbet.
så morgonen efter var jag lycklig igen. jag började jobba mer på hösten, och till vintern jobbade jag heltid. sen utannonserades tjänsten på PLK, och jag sökte den
(hey, academic-lönen var ju skorpsmulor och jag hade slutat plugga). jag fick tjänsten och blev överlycklig!
första dagen på jobbet hade jag semester, för då var jag och Johan i Barcelona och njöt.
sjukt bra start, hee hee.

Johan hade sökt en chefstjänst, och det kröp fram att jag inte skulle få stanna om han fick den. jag föll i bitar, för vad skulle jag tycka?! klart han skulle ha tjänsten, fanns inte ens på kartan att han inte förtjänade den, men jag ville ju gärna behålla mitt jobb. tillsättningen av tjänsten drog ut på tiden, och månaderna gick. till sist fick jag reda på det: han fick den! ååh, me so happy! fast nej, vänta?
fan också.

jag tyckte inte att cheferna hade skött det hela snyggt, att de bara "du förresten, får han tjänsten är det so long kalsong" så jag bråkade. och fick en ursäkt samt en förklaring. fine.

jag sökte ett nytt jobb, och jag fick det. jag fucking fick det! och snudd på 4000 högre lön. hey, jag är inte dum. ge mig pengarna. och det var faktiskt på ABB. inte helt fel det heller. jag skrev på avtalet, och idag var min sista dag på PLK.
under den här tiden har jag lärt känna människor jag inte släpper i första taget, och jag har lärt mig så galet mycket om mig själv.

såå, sjukt lång text men: tack utav bara helvete för den här tiden.

och Johan: jag älskar dig av hela mitt hjärta.