så, klockan är 00:09 och jag har varit helt slut hela dagen. tänkte gå och lägga för flera timmar sen, men måste få ur mig lite saker innan.

efter att ha blippat runt på en massa bloggar hittade jag maria montazamis (ja, jag är gay.) där hon skriver om livet, tofsar och ostbågar. sort of. jag fastnade på ett inlägg där hon skrev att hon hade frågat sin man om han tyckte att hon visade sin kärlek tillräckligt? längre ner hade hon ett liknande inlägg, om hur viktigt hon tycker det är att visa sin älskade hur mycket man håller om denne. och dra mig baklänges in i en holk och kalla mig Stefan, varför fokar inte jag mer på det?! det trillade ner en liten pollett i huvudet på mig. att gå omkring på rosa moln by default är strålande, men man måste jobba lite också. blommorna är vackra när du köper dem, men utan uppmärksamhet och omtanke kommer de att vissna. detsamma gäller i ett förhållande. men jösses, det är ju super basic och grundläggande, men att verbalisera det är inte lika basic. för mig. och jag vet inte varför, men jag tror lätt att han ska tröttna på mig eller tycka att jag är pushy om jag är för mycket fyrverkerier-och-rosor-snuttigull-fnutt-pluttig, så jag är mellow. men nu är det ju J jag är tillsammans med, och han är inte sån. han är tvärtom. inse fakta... släpp sargen... valfri annan klyscha...

jag måste sluta vara rädd för att bli nekad kärlek. jag har alltid tyckt att det ska vara han som tar initiativet till att gulla, för då vet jag att allt är lugnt, att det är ok att vara snuttig. jag måste jobba mer. på ett bra sätt förstås, inte jobba som i att anstränga mig på ett negativt sätt, utan på ett positivt och konstruktivt sätt.

för det är inte fult att anstränga sig för att få vardagen att vara glittrig. och det är inte degraderande att göra saker för sin man, för hans skull.

gud vad jag svamlar.

men let's face it, jag är inte direkt i toppform just nu.

hade helst velat ha honom här med mig nu, men vi får gosa i morgon.
feck vad jag älskar dig. feck feck fecking enormt mycket.

och vips så betalade jag min amortering. internet är en gudagåva. tack för det.

helt underbart att jag kan slänga ut lite halvtråkiga inlägg om mitt liv så att alla kan läsa det. jag är bra generös mot den gråa massan. mot? är det ens rätt?
shit the same, det är ju ändå bara 3-4 stycken som läser det här evinnerliga tramset.


är sjukt jävla otaggad att skriva nåt. men det finns en hel uppsjö av saker jag egentligen vill skriva om. men, av kärlek till mig själv så kluddar jag ner det någon annanstans. för jag orkar inte med mer oförtjänt drama. back off, låt mig leva mitt liv, gå och red ut ditt istället. hepp!

fucking drama.

Johan: jag älskar dig, du är mitt allt, och jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska bli tvungen att hoppa ner från molnen. big love.