jag tog bort möjligheten att få sin kommentar publicerad, och du kan bara lämna en kommentar om du är reggad.
varför? det blev så mycket liksom, alla ba skulle kommentera heeeela tiden och...
nej förstås inte. men jag blev lite ledsen när nån random dude lämnade en konstig kommentar. det här är MIN blogg, och jag bestämmer innehållet. jag är er enväldige diktator och ni har ingen talan. för att uttrycka det lite finare: jag vill inte ha en "blogg"-blogg, här skriver jag om random shit som gör mig glad/ledsen/förvånad/valfri annan känsla jag bara MÅSTE skriva om. jag har haft bloggen i snart fem år, och den har aldrig gjort något väsen av sig. förrän nu. och jag gillar det inte riktigt. jag vill vara low key och hemlig, för det gör det enklare att skriva vad jag tycker. att bloggen är offentlig, det är för att mata mitt lilla ego. låter det motsägelsefullt?
må så vara.
här kan jag skriva exakt vad jag vill, och jag behöver aldrig ens fundera på hur det låter i andras öron. i dagens PK-samhälle, (där det ibland är PK att inte vara PK) där de sociala medierna är så nära inpå att facebook fucking vet vilken färg du har på din bh, och där cuckoo-klockornas heltimmes-pip har blivit utbytta mot twitters 10-minutare som på 140 tecken skickar ut sjuuukt viktiga meddelanden till världen, där sitter jag. och tro mig, jag är inte bättre själv. men någonstans vill jag återgå till hur den digitala världen såg ut pre-facebook. där jag kunde ranta över skit på lunarstorm, helgon och qx, utan att hela sverige höjde på ögonbrynen. jag menar inte att jag har så avvikande åsikter att jag inte kan vara mig själv på facebook (förkortningen "fb" förresten, är och kommer alltid att vara kort för Flashback), men jag vill kunna tutilura lite utan att det blir ett jävla liv.
jag skulle aldrig kunna ha en blogg med en massa läsare som tog åt/till sig av vad jag skrev. för den här "bloggen" är inte till för er. den är till för mig, den är min luftficka. jag tror det är ganska klart emellanåt, när jag skriver om sånt som är så jävla internt att inte ens min egen pojkvän förstår. men visst är det trevligt när folk säger att de läst min blogg och att de tycker om den. nom nom, lilla ego blir så rund om magen då.
helknasigt egentligen. här sitter jag och får lite torgskräck när någon kommenterar, men jag göds samtidigt av kommentarerna. etikett på det? äh, till saken hör också att de okända kommentarerna (och läsarna från ställen jag inte förstår, Marocko? USA? varför?) ger mig the creeps. no offense, ni är säkert jätterara, men jag blir lite paranoid. (betänk det faktum att jag ALLTID river bort personuppgifter från papper innan jag slänger dem)
när någon jag känner kommenterar bloggen, då blir jag lite varm, och egot blir mätt.
äsch då. jag kanske gör bloggen hemlig igen. beror lite på vädret. och hur cirklarna rör sig.
