fredag var en konstig dag. vi åkte från stan tidig förmiddag och var framme i kapellet vid tio. vi kramade alla släktingar och jag visste vilka ungefär hälften var. orkade inte engagera mig i vilka de andra var, men jag log fint och låtsades känna igen dem. jag tänkte att "det här är ingen fara, det här går bra!" men så fort jag klev in genom dörrarna till rummet där ceremonin hölls, bröt jag ihop. vi satt längst fram, jag och Johan, och pappa och Lena, och jag kunde inte titta på kistan. jag tittade på allt annat därinne. fint tak, undrar vilken träsort? stooooora fönster, måste ha varit jobbigt att sätta in. högt i tak, grym akustik....
när jag till sist orkade titta på kistan var det som om jag fick ett slag i magen. "that´s it" liksom. där ligger hon, min farmor. i en vit kista, omgärdad av vackra blommor med band. men det är liksom allt, det finns inget mer. det kommer inte att bli något mer. och jag tänkte för en sekund "vilken kola ska jag äta på julafton då? vem ska skrika på mig att inte äta hundra kolor innan middagen?" ingen. och ja, det är så sjukt trivialt, men livet består av triviala saker. som i slutändan visar sig vara byggstenarna. och nu har nån dragit bort en av mina byggstenar.
förstå mig rätt nu, men jag AVSKYR förändring. sån förändring som ändrar på något konstant i mitt liv. som en soffa i barndomshemmet, min mammas midjelånga, lockiga svall som en dag var en kort page, eller mormor och morfars flytt från villan. vissa saker ska vara på ett visst sätt, jag vill inte att de ska förändras. jag själv har alltid förändrats, alltid varit på väg nånstans, men jag vill att mitt kött och blod ska vara konstant. en trygg punkt. jag vet ju förstås att livet inte är konstant, men det är skillnad på att veta det intellektuellt och att faktiskt ta till sig det i själen.
Johan höll min hand under hela ceremonin, och var precis sådär bra jag hade önskat. han var stabil och stark och lät mig falla isär lite. och jag älskar dig evinnerligt för det! det var en stor kick-off på jobbet, men han kunde ändå ta ledigt ett par timmar innan han var tvungen att åka tillbaka. all min kärlek till dig, schnookie.
Johan åkte ju tillbaka innan mig, så jag åkte med mamma och lillebror hem, och vi satt och diskuterade livet hej vilt i bilen. som vanligt, som det ska vara. jag slängde av mig kläderna när jag kom hem och sprang iväg till gymmet. och mördade mig själv. jag var helt slut efteråt. min hjärna var tom på allt efter begravningen, och nu var min kropp chockskadad. precis vad jag behövde.
nu kanske man tror att jag skulle ligga hemma och glo på film eller nåt annat snällt? nej. det var ju julfest med jobbet (kick-off och julbord och hejsan svejsan) så det var bara att hoppa in i duschen, kladda med ögonkritan och dra på dig kalasbyxorna. som jag för övrigt slet hål i. men jag hade ju inga andra, så jag låtsades som att jag inte visste att halva vaden var naken. kände mig ganska "meh" och var sjukt onöjd med håret. det är för långt för att bli jumbo-stort! sad face. just det, klänningen satt inte lika snyggt som jag hade hoppats. jag hade inget ass och för breda höfter. tyckte jag. tydligen gjorde ingen annan det, för satan vad många komplimanger jag fick! hela kvällen var en enda stor ego-boost. tänk vad ytliga komplimanger kan göra för ens lilla ledsna inre. att det fanns en icke sinande källa till öl gjorde inte kvällen sämre. geez, jag hinkade som om det inte fanns någon morgondag. men det hade jag bestämt mig för redan innan: att bli sjukt packad. gravöl galore, typ.
så, summa summarum: jag grät, jag drack kaffe, jag grät, jag tränade, jag grät lite till, jag drack, jag åt hundra kilo brysselkål, jag dansade i strumplästen, jag vinglade på klackar i hala natten, och jag åt rökt lax och romsås klockan tre.
så: tack farmor, för att du är du och lät mig få en sjukt rolig kväll efter en väldigt ledsam dag.
all my love, eternally. <3
