vafan, här försöker jag knåpa ihop dagarna så allt hinns med, men då får man skit. ja, jag kan ha missförstått jobbschemat och därför sagt att jag skulle vara tillgänglig när jag egentligen inte är det, men ska jag hängas för det? jag tar i varje fall itu med det och försöker få ihop det ändå. allvarligt, min kalender är så full att den skulle visa procent istället för promille i ett utandningstest. men dygnet har bara 24 timmar, och jag måste fan äta och sova också! eller, äta har jag väl inte riktigt hunnit med. bara sjuelvans jävla nötblandning och frukt. och bjudbulle. och kaffe, i mängder. men visst, hacka på mig för att mitt schema inte ser ut som ditt! aaah, jag orkar inte. och telefonen har jag glömt i Nacka, så den kan jag ju glömma det närmaste dygnet. eller två. för jag tror inte jag hinner hämta den i morgon heller. expeditionen stänger ju. och jag jobbar till sex. tiden räcker inte till. och jag är rastlös, vill bara att nästa dag ska börja så jag kan fortsätta. titta på film och mysa på kvällen går inte, för min hjärna är någon annanstans. annanstans? vafan är det för jävla ord?!
whatever, var jobbig i tonen mot mig om du nu känner att det är konstruktivt. jag tänker cramma resten av tiden, göra tentan och sen andas ut. förhoppningsvis.
allt bara hopar sig, och jag vågar knappt svara när mamma ringer, vem vet vad det är för nyheter hon kommer med? två minuter innan vi skulle gå ut genom dörren för att gå på bröllop, då ringer hon. jag svarar inte, för jag har bråttom, men då ringer hon Johan istället. och gråter. och jag tar luren och börjar också gråta. och jag blir arg. varför nu?! vi ska ju precis gå! mitt smink rinner och vi ska ju gå nu! vi ska ju stå i kyrkan och se glada ut, och Johan ska vara toastmaster, och jag känner ingen av gästerna, men jag skulle mingla och vara underbar.
varför nu?!
nej, det finns ingen bra tidpunkt. nånsin. men lite bättre än nu kan man väl få?
och sen var det lugnt, det gick ju sådär, men det skulle kanske gå ändå. och det var cytostatika, röntgen, antibiotika för inflammationen, viss terapi, och omflyttning. men ändå, det hade ju kunnat gå! det är ju 2011, varför skulle det inte kunna gå bra? varför? därför att det kunde även gå åt helvete. 50/50 liksom.
och nu har det gått åt helvete. och jag orkar inte med trivialiteter som ett jävla grupparbete vi blivit åtslängda i sista minuten. fuck it. jag gör min grej, varken mer eller mindre. men ingen kan förvänta sig att det här ska bli ett mästerverk. och jag tänker inte ens försöka. jag tänker klara uppgiften. endast. fuck allt annat.
det är ju jul snart också, och jag vill ha kola, jansson och aladdin-askar på bordet. jag vill ha små, platta paket som jag vet exakt vad de innehåller. jag vill inte ha nåt annat, det ska inte vara på något annat sätt. det ska vara som det alltid varit. några farfar-köttbullar har vi inte fått på några år, ska jag behöva utstå en jul utan farmor-kola och jansson också?!
fuck it. det är orättvist. ingen av dem är (/var) speciellt gamla. man ska dö när man är klar, när man har gjort sin grej. inte när man knappt fått njuta av pensionen. det enda positiva i det här är att farmor snart kommer få vara med farfar. och det tänker jag hålla fast vid.
de ska få var lyckliga tillsammans, så fixar vi andra resten.
MEN DRA ÅT HELVETE VAD ORÄTTVIST DET ÄR!
pappa då? vad ska pappa göra? hur ska han klara sig? jag klarar inte av att se min pappa må dåligt, att se honom gråta. och veta att jag inte kan göra något överhuvudtaget. jag kan bara klappa, trösta och lyssna. jag vill inte! jag vill trycka på en knapp så att alla blir glada och friska igen! jag har inte ens sett farmors nya lägenhet. hon hann bara bo där i nån månad.
fuck it.
farmor har alltid glirat över MDH, att Västerås inte "ens har råd med ett riktigt universitet!" men hon är stolt. hon har alltid varit stolt över att jag pluggar, att jag ser till att komma nånvart i livet. hon var stolt över ABB också förstås, men mest stolt är hon nog över högskolan. och idag pitchade vi två appar, som fick jättebra respons. och jag ska sätta den här jävla tentan. och jag ska ge mig fan på att klara allt annat också. what goes up, must come down. men gör det inte till nån jävla crime scene, se till att det som kommer ner är något man kan vara stolt över. jag tänker i alla fall inte sitta och gnälla över att saker inte blev som jag ville utan att göra något med det. jag kommer förbanna, skrika, gråta och vara arg över att livet inte blev som det skulle för alla, men jag tänker ta det och göra något vackert av det.
Men kärleken finns där en gång
Bygg något vackert eller krossa allt
