...känner jag mig som. sitter hos Far och skriver hemtenta. huset karln bor i byggdes för bara några år sedan, men tydligen är det byggt av papier mache och brödpinnar. för hela fanskapet är inplastat och farbröder i gula västar går omkring på byggställningar utanför fönstret. så det spelar ingen jävla roll att jag öppnat fönstret på vid gavel, jag är fortfarande ångkokt. men visst, bara för att jag inte kan sitta utomhus och sola om dagarna ("välkommen till kundtjänst, det är Sara. kollinummer?") så behöver inte det betyda att jag inte kan svettas. här får man det bästa av sommaren!
tänkte investera i ett solkort, men jobbar man för småsmulor får man visst offra sådana lyxförnödenheter. goddammit.
25 juli. det är då jag kan börja leva igen. tack för den. nej men herre jistanes vad deppad jag blev nu. det där var ingen rolig insikt. då struntar vi i den. så, struken.
åh gud, jag behöver sol, vänner, ledighet... och en färdig lägenhet. vafan, jag är så dålig. ha, nämnde både hin håle och mannen bland molnen i samma whine.
skulle kunna utveckla mitt gnällande och mitt missnöje över allt/inget, men jag är ju en sån där som har lite svårt för att skriva ner allt jag tänker på när jag vet att folk läser det. skit händer när du gör din emo-blogg offentlig. det borde finnas en funktion där man själv kan avgöra vilka inlägg som ska vara offentliga eller ej.
men det här är faktiskt mitt party, och jag kan grina om jag vill!
mycket som hänt på relativt kort tid, och jag tror mig hänga med ganska skapligt. men vissa grejer sackar efter, som när ljudet inte riktigt följer med händelserna i filmen. fan, ibland känns det som att the bad guy kliver in i rummet, och skriket hörs efter att Hon blivit mördad. det är för att jag springer för fort och för att jag spolar förbi de tråkiga scenerna.
det är ju NÅGOT jag springer efter/springer från. men vad fanken då? en uppenbarelse såklart. något ska ramla ner i knät på mig, något som lyser och glänser och är sådär jävla "ja just det! självklart!" men det kommer inte flyga in några stekta sparvar i munnen på mig. jag måste sakta ner och lära mig se skogen. för tjena hejsan, sparven bor i skogen.
nej, nu vill jag åka hem och mysa. jag får lätt hemlängtan, men har inte velat vara hemma på ett tag. jag har levt nomadliv (klassas en sportbag från Puma som nomadliv?), men nu vill jag landa hemma igen. älskade trygghet. älskade gröna vägg, älskade sneakershav i hallen, älskade robotar, älskade kitsch, älskade skratta-när-jag-ser-er-prylar... älskade Sara.
