Exakt. ingen. fan ibland undrar jag om jag är helt dum i huvudet. jag VET ju och jag INSER hur allt hänger ihop. men ändå gör jag tvärtemot.
för jag måste vara tvärtemot. eller? nej det är klart att jag inte måste. lite schizofrena tendenser kanske, men så får det vara.
jag har iallafall börjat med hemtentan, och är snart klar med hälften. så rackarns svårt är det ju inte. men jag gör det svårt för mig. ärftligt? säkert. att skjuta upp saker tills det är millimeter från att gå åt helvete, det är så jag jobbar. jag vet inte varför, det kryddar väl den grå vardagen antar jag. för den är G-R-Å. utterly genomgrå. som tur är så verkar det vara som så att våren/sommaren/vad-det-nu-kallas är på ingång. och så fort värmen stiger ploppar människor upp, uteserveringar öppnar och folk slänger leenden istället för skit. om det ändå vore sommar i Västerås jämt. då hade jag inte haft några som helst problem med den här stan. men nio månader om året så är det crappalicious här. flytta då? ja jo, visst. det är en möjlighet, men då vill jag ta med mig familjen och min lägenhet. möjligt? nej. därför är jag kvar ett tag till. men jag vill inte tänka på hur länge. geez, skulle jag tänka på det faktum att jag kommer bli kvar här i minst 3,5 år till skulle jag nog spontansvimma. på fläcken. jag vill inte vara fast. jag vill kunna sitta på samma ställe i hela mitt liv, med vetskapen om att jag kan flytta på mig om jag vill. huruvida jag faktiskt gör det spelar ingen roll. det är vetskapen som är det viktiga.
däremot, att tänka att jag kommer vara här hela sommaren är nemas probs. jag ska fixa klart lägenheten, inreda balkongen och invänta sassa och michaela. jag ska dessutom jobba asset av mig. pengar är trevligt. då kan man köpa fler grejer, och som alla vet: flest grejer när hon dör vinner!.
skämt åsido, det ska bli trevligt att jobba hela sommaren. jag vet inte hur många somrar jag spenderat grävandes i plånboken efter pantkvitton och femtioöringar. CSN kommer med all säkerhet att bråka med mig i höst, men då får de väl göra det då? som om de någonsin varit till hjälp tidigare?
överlag så börjar saker och ting lägga sig tillrätta, och om man bortser från ett och annat snafu så tror jag att jag är på väg. var då? eh, jag vet inte. det finns ingen väg just nu, den skapas när jag går den. alla val har en konsekvens som inte blir tydlig förrän man gjort valet. man kan till viss mån förutspå vad som kommer hända, och kan genom det avgöra huruvida man vill göra valet eller avstå, men man kan aldrig vara helt hundra på att the outcome är såsom man förutspått. därför vet jag inte var jag är på väg. sure, den stora motorvägen syns, men det är alla små sidospår och parkeringsfickor som dyker upp längs vägen.
men herregud, hur många vägar finns det i mitt huvud just nu?! jag tror jag måste skaffa körkort. min mobilräkning skulle tycka om det iallafall. kanske i sommar? kan ju iallafall börja övningsköra. skulle vara trevligt med lite vuxenpoäng. jag har ett ICA-kort, och det ger typ tusen poäng, men jag har även spenderat typ hela lönen på sneakers och öl, och det ger minuspoäng. typ tusen där också. så jag ligger på noll. ett körkort skulle plussa upp mig så pass mycket att jag hamnar på ITP-valsnivå. vad är ITP? är det något jag borde känna till? pensionssparande handlar det om, så mycket vet jag. tror jag. riktigt vuxna människor pensionssparar. men de har heltidsjobb och de pluggar inte. så jag passar inte den mallen. thank god for being square in a round hole! jag vill inte vässa ner mina kanter än, jag har lite ovuxna grejer jag vill göra först.
men det är skillnad på att vilja göra, och att faktiskt göra det. jag vill åka utomlands och leva nomadliv ett tag, och jag vill åka och hälsa på folk runtom i världen, och jag vill tatuera mig, och hoppa bungyjump, och fallskärm, och ta dykcertifikat...och...och en massa annat. jag har inte gjort något av ovanstående, för jag får inte upp mig själv ur Vagnen. och jag är en fegis. jag skulle gjort mycket av det om jag hade haft lite mer cojones, men jag kommer alltid på någon fenomenal anledning till att jag inte kan. pengar, tid och pengar. alltid samma visa. men det handlar bara om lite framförhållning. skulle jag ha liiite sån i mig skulle det funka.
funderar på att göra den här bloggen allmän igen. vem vet, kanske någon läser den och vinner något på det? så trevligt det skulle vara.
tänk, nästan alla jag känner har en blogg, och i nittionio procent av fallen så är de vansinnigt tråkiga. är det för att de är skrivna av vansinnigt tråkiga människor? eller är det för att människor har svårt för att skriva det de vill när de vet att andra kommer se det? konstigt fenomen, bloggande. när man var yngre skrev man i sin jättehemliga dagbok som INGEN fick läsa. jag gömde min under sängen, eller i troslådan. de första dagböckerna jag hade pryddes av änglar och små kattungar, med hjärtformade lås (som man dyrkade upp med en hårnål. tjena Franz Jaeger). sen blev jag tonåring och slutade skriva om vad som hade hänt i matsalen på Ormkärr. den första dagboken jag hade som tonåring var nedklottrad med ord, meningar och fraser som ingen förstod. internskämt var the shit. för då tillhörde man något. den var liten, kantstött och dränkt i tårar. jag sparade den länge, alldeles för länge. varje gång jag öppnade skåpet där den låg och samlade damm högg det till i magen på mig. för det var inte jag som hade skrivit allt som stod i den. jag vet inte vem det var, men jag tror det var en blek kopia av mig. en dag tog jag ut den och läste igenom den. efter det gick jag in i köket, drog fram soptunnan och rev sönder dagboken. sida för sida. för det som stod i dagboken skulle bort, det skulle så långt bort från mig som det bara gick. alla de där ilskna meningarna, insnurrade tankarna och onyktra värderingarna skulle dö. och nu är de döda. jag hade en svart dagbok också, en jag klädde om helt själv. den var väldigt söt från början, men jag ville att den skulle vara svart. så jag köpte omslagspapper och klädde om den. trots att den föregående var betydligt mer färggrann var den ändå mörkare.
jag har tappat bort den svarta. har ingen aning om var den är. men det gör inte så mycket, för den är ändå acceptabel. jag har inget emot att den lever.
äh. nu går jag och äter lyxbös istället.
