klockan är sådär yrsel-mycket igen. men jag kan inte logga ur, inte än. det är nätterna som är mina, det är då jag äger världen. känslan av att vara helt ensam i det kompakta mörkret och tystnaden är som en snuttefilt. jag kan göra vad jag vill, jag är helt ensam på planeten och det enda som existerar är mina tankar. och musiken.

att inte kunna komma hem till en tom och tyst lägenhet har tärt på mig. en människa kan inte förväntas vara on top tjugofyra sju, jag måste få umgås med mig själv och strukturera allt som yr. och det är mycket som yr.

så mycket som har hänt på så kort tid. när jag väl kommer ut på andra sidan, och kan stå och titta ner på de här månaderna så kommer allt vara täckt av plast. sån där byggplast som är semitransparent, där allt under den är ur fokus och blurrat. det som en gång var kristallklart och lika sure as sugar är borta, och rimligtvis så borde man väl ändå ha ett svar på hur det känns? hur det har påverkat en?

nej. när folk frågar mig så svarar jag per automatik "allt är bra." för vem orkar engagera sig i att ge ett utvecklat och ingående svar? och vad skulle jag säga? "det jag trodde var vitt är svart, men jag känner inget, för jag kan inte förmå mig att leta reda på en känsla som passar."

jag är glad att vi kan umgås, att vi (på ytan?) kan upprätthålla en civiliserad dialog. men det känns konstigt att se på dig och inte se det jag en gång såg. jag skulle aldrig ha kunnat tro att det skulle bli såhär, att vi skulle stå där vi står nu.
jag har ingen aning om vad som yr i ditt huvud, men jag vill inte veta heller. jag kan inte bearbeta det som händer i mitt, så varför skulle jag klara av ditt?

jag är alltid helt övertygad om att det jag gör är rätt, till den grad att jag ibland ljuger för mig själv. vilket gör det svårt att veta om det jag känner är äkta, eller en coping-strategi.
jag tenderar att tänka med hjärtat, och känns något rätt där så övertalas hjärnan. instantly.
något som leder till att jag ibland slänger mig handlöst från klippan.
jag måste sakta ner, tänka efter och faktiskt rådgöra med hjärnan om detta är en bra idé eller ej.

tidsfördriv? är det så att jag är så kall att jag kan kalla det ett tidsfördriv, eller är det än en gång min brandvägg som förbjuder hjärnan att se vad som sker? helt ärligt så vet jag inte.

men jag saknar mig själv, att gripa efter halmstrån utanför räcker inte. jag kan söka i hundra år efter det svar som löser Gåtan, men det är jag som har det. precis utom räckhåll. och bara för att jävlas med mig länge nog för att jag ska bryta ihop och plocka ner det.

det finns så mycket yttre bekräftelser och svar jag lättvindligt tagit till mig, bara för att slippa sitta och grina efter Svaret som ligger där, på den där hyllan.

jag måste släppa taget om den bekväma vämjelighet jag gått och släpat runt på.

/...but i've been a lucky one
loving parents, loving friends
but i still spend a lot of my time loving sin.../

det är lättare att klafsa runt i samma gamla spår än att faktiskt svänga av och välja den andra vägen. och det är lättare att intellektuellt förstå detta än att faktiskt ta till sig innebörden.