Så tokigt allt kan bli. så tokig jag kan bli. så tokigt att jag aldrig skriver något här förutom när jag är ut och in och bak och fram. känner mig som han i Trasdockorna. bortsett från att jag inte är en trasdocka. inte en sån tecknad jävel i alla fall.
Hur kan hela världen vändas upp och ner, bara sådär? fast. egentligen är det väl inte så förbannat kosntigt att man då och då krackelerar och allt goo rinner ut över allt och alla? jag är väl inte mer eller mindre galen än alla andra? man skulle ju vilja vara speciell, veta att man var en unik snöflinga när man känner sig som en blöt raggsocka. för det finns väl inget värre än att relatera till andras misery när man själv är, ja raggsockig?
för det är väl där allt bottnar egentligen: jag är precis som alla andra, känner samma våndor som alla andra och är lika svennebanan som alla andra. usch. grå grå grå grå massa.
så läser man om alla dessa individualister, som körde sitt race och struntade i att vecka sin själ efter sockerkaksformen. tyvärr så led de av megalomani och andra bösiga störningar, så att idolisera dem vore idioti. men måste det vara så? antingen eller? antingen är du ett geni som utför stordåd och lever livet i 180, eller så är du en raggsocka.
syster yster och lillstrumpan verkade ju i och för sig ha det ganska skapligt.
men nu är jag inte en karaktär i bolibompa heller, så vad göra?
gnäller gör jag. mycket. och det är fult att gnälla, man ska göra något åt det eller gilla läget, har jag lärt mig. men det skiter jag i. jag vill gnälla TILLS jag kommit på vad jag vill göra.
sen funderar jag lite kring vilka människor jag attraherar. luktar jag skit? är det därför flugor flockas runt mig? det man sänder ut, är ju det man får åter. rimligtvis måste det vara så att jag signalerar att jag är en förvirrad jävel, med ett enormt bekräftelsebehov och ett konstant soundtrack: "the worlds smallest violin, playing the worlds saddest song, just for you".
ja, jag gnäller. ja, jag lockar till mig gnällers. ja, det borde jag sluta upp med. som herr stendöd sjöng: "if you wanna make the world a better place, take a look at yourself and make a change"
nä, det är inte synd om mig. jag har människor som älskar mig, och det är allt som spelar någon roll. MEN, abret över alla andra aber är detta: jag är en gnällig jävel som gräver gropar åt mig själv överallt. min strand ser mer ut som Whacka Mole än The Beach.
jag är för feg för att ta tag i saker när de dyker upp, jag begraver dem i ett gammalt mole hole och hoppas på att de ska stanna nere. har du spelat Whacka Mole?!
de förrädiska mullvadarna stannar inte nere i hålen.
jag måste lära mig att ta tag i saker omgående, utan att tro att folk ska bli arga på mig, för det här är väl för fan inte ett alternativ? gå här och gegga i misär? äh, skärp dig S!
nu är det dags att dra av de gamla och blöta raggsockorna och dra på silkesstrumporna.
det är nog inte för inte jag är sjuk hela tiden. psykosomatiska sjukdomar, hörde jag att jag älskar att diagnosticera folk med detta jämt? ta en titt i trädgården, det ligger lite skit där.
nej, nu tar jag min magkatarr och mina svullna halsmandlar och möter Katla.
