Det känns så tomt, på ett bra sätt. ett orosmoln borta, nu är det bara... ja just det, ett par kvar.
men det känns så bra att ha pratat med Dig, att ha rett ut saker och ting. saker som fått mig att ligga sömnlös om nätterna, saker som fått mig att kväljas vid blotta tanken på mat, saker som fått min magkatarr att gå bananer.
det känns som att komma hem efter en blöt kväll och ta en dusch. all gammal röklukt är borta.
det känns som att slänga alla gamla anteckningar som ligger och skräpar på skrivbordet.
det känns som att ta av sig klackarna efter alltför många steg på kullersten.
ah, metaforer. var skulle jag vara utan er? har nog aldrig förklarat något utan er. hade jag inte haft er hade jag nog fortfarande legat sömnlös och illamående.
allt känns nytt, fräscht och fullt av möjligheter. hå, vilken klyschig mening. och klyschor, var skulle jag vara utan er? when all things fail, kicka Kent och dränk dig i klyschregnet.
musik, var skulle jag vara utan dig? finns ingen och inget som kan få mig att gråta på fem sekunder, för att sedan känna mig starkare än hulken tre minuter senare.
så, tack metaforer, klyschor och musik.
...Men. denna frustration vill liksom inte lägga sig. så mycket som jag trodde var på ett helt annat sätt än vad de är. men jag inser nu att det egentligen bara är i mitt huvud. önsketänkande galore.
eller, förhållningssätt?
man väljer ju hur man vill organisera allt som kommer in i huvudet, och jag tror jag har lagt en del grejer på fel hylla.
jag ville ju så gärna att de skulle passa in där, att färgkoderna skulle matcha.
nu när jag inser att kontrasterna är alldeles för stora för att det ska vara kosher så vet jag inte riktigt var jag ska lägga dem.
lutar åt papperskorgen.
men om jag har fått för mig nåt så ska jag ha det, till varje pris. jag kan gå flera mil i snön för att nå fram, jag kan frysa sönder mina ben i kalasbyxorna, jag ger mig aldrig.
tenacity.
men för jösse namn, den som sa att det var en positiv egenskap vet ingenting.
denna panik över att det man vill ha är på väg att slinka en ur händerna ger mig andnöd. jag kan inte vänta, vill inte vänta, jag har väntat hela mitt liv, jag vill ha det nu. jag SKA få som jag vill, om jag så ska frysa ihjäl på vägen.
paniken över att veta att man har en sticka någonstans i kroppen är ännu värre. vad är det som gnager så evinnerligt?!
och jag stressar alltid fram ett svar, ett resultat. jag måste lära mig att vissa saker tar tid, och att de ska få göra det. kakan blir inte klar fortare bara för att du kikar in i ugnen hela tiden.
och ja, Du gjorde mig svartsjuk.
vad glad jag blev. det hoppade till någonstans inom mig. är det stickan? är det där den sitter? eller sitter den i hjärnan? i själen?
Och då kommer känslan
den smygande känslan
den enda jag inte rår på
Då stänger jag själen
klämmer ihjäl den
hittar en himmelsk drog
och jag kickar. kickar hela tiden.
