vad lite det krävs för att sänka en totalt. en liten jävla tanke och jag slås ner på botten.
och var kom alla dessa nykära par ifrån?!
jag är så trött på det här, på mig själv, på allt. på att vänta. och jag är så otroligt negativ. tror inte jag kommer komma in på psykologin. och kommer jag inte in, spricker min plan.
ska jag flytta härifrån?
nej, jag kan inte bara fly från allt. det är ju ändå mig jag flyr ifrån, och det blir nog lite svårt att separera mig från mig själv.
skulle det ha varit du och jag? ska det vara du och jag? hur fan ska det vara?
jag dras åt två håll, men vet inte vilket som är rätt. om något av dem ens är rätt?
det stackars frågetecknet kommer bli utnött. fan, man skulle få frågeteckensransoneringar. då skulle man inte fundera så mycket på allt hela tiden, man skulle hushålla med dem. jag skulle, för jag är snål.
men frågeteckenransoneringar finns inte. jag måste själv besluta om och när jag ska använda dem. men att vara måttlig har aldrig varit min grej.
allt är one too many, jämt.
är det inte det ena så är det andra, jag antar att jag kickar på att suga ur allt liv ur saker, för att sedan hitta något annat att fokusera uppmärksamheten på.
vad ska den nya kicken bli då? för något måste jag ha. helst något hälsosamt. heroin?
men spotify, nu får du ge dig! jag skiter i venture cup eller vad det nu heter! ge tillbaka min joy division! tack.
hahaha, vilken låt kom nu? love will tear us apart. såklart.
vafan, nu räcker det. kan inte allt och alla bara backa? pausa en stund, sätt på hold.
men tajmingen i mitt liv just nu är ju suverän, allt och inget på samma gång. och jag bidrar ganska duktigt till den suveräna tajmingen.
det börjar nog bli dags att sparka emohinken. gå omkring här och vara deppig funkar ju inte. men på måndag får jag definitivt svar på huruvida jag ska fortsätta mitt emostreak eller ej.
over and out, nu går jag och badar.
